Hur känns det, Annika Norling?
— Mycket mycket bra. Eh. Jag vet inte vad jag ska säga. Efter att ha gjort en skiva som jag gillar så mycket själv, men som jag faktiskt inte trodde att någon annan skulle gilla, så är det helt fantastiskt att den uppskattas så. Men till hälften är det faktiskt Henrik Ojas förtjänst, skriv det nu, trots att journalister tycker att det är ointressant med skivproducenter.
Man har inte kunnat gå någonstans utan att höra Säkert! i år. Och ändå har vi inte tröttnat.
— Det har hänt att jag varit ute någonstans och diskjockeyn har satt på någon av låtarna. Men då blir jag jättegenerad och springer iväg. Vad skulle jag annars göra, ställa mig och dansa?
Du var väldigt nervös innan skivan släpptes i februari.
— Jo. Jag gillade låtarna mycket själv, men jag trodde verkligen inte att den skulle uppskattas av andra. När de första recensionerna dök upp blev jag verkligen överraskad: ”Jaha, de gillar det?”
”Allra roligast vore det om hela publiken sjunger allsång i rader som ”Dom jävlarna ska skjutas”, sa du i Nöjesguiden i vintras.
— Helt otroligt, så blev det. Fantastiskt. Men jag har fått mycket skäll för den texten också, och när det har kommit från feminister har det gjort ont eftersom jag är feminist. De har tolkat texten om att en våldtäkt tar ifrån henne ”allt” som att det handlar om hennes kön. Men det handlar ju om att våldtäkten tar ifrån henne hennes trygghet.
Du sa att Way Out West-spelningen var Säkert!s sista. Men det blev det inte.
— Vi trodde det. Men det blev några fler spelningar. Innan jag började med musik trodde jag att alla band hade en långsiktig plan, men jag har aldrig haft en aning. Vi får väl se om det blir någon fortsättning på Säkert!
Inte nu direkt alltså?
— Nej, jag har just alla låtar klara till nästa Hello Saferide-skiva. Den blir inte som den förra, genom att sjunga på svenska har det blivit så att jag sjunger rakare också på engelska. Så den blir nog något mellanting mellan Hello Saferides förra och Säkert!
