Foto: Pelle Tamleht, Aleksander Kovacevic, Amina Djemili, Daria Oudalova & Pauline Ljungberg
För ett år sedan drabbades Japans huvudstad av två naturkatastrofer och en härdsmälta inom loppet av några dagar. Men Tokyo reste sig på rekordtid och kom tillbaka.
Pelle Tamleht har ätit wagyubiff, klämt på bagelpannor och vaknat med dödsångest i världens på papperet största stad.
Varje dag passerar flera miljoner människor övergångsstället Shibuya Crossing. Det känns snarare som miljarder när jag anländer till Tokyo i trettio graders fuktig värme med en väska på nästan lika många kilo. Kläderna klibbar fast på kroppen trots att jag bara är klädd i en luftig skjorta och shorts, medan de allra flesta män jag möter konsekvent kör mörk kostym och slips. Jag har sällan förr känt mig så nerklädd och sunkig. En känsla som håller i sig under resans gång. Lyckligtvis ligger vårt hotell endast ett stenkast från stationen och en dusch senare ser situationen bättre ut.
Huvudmålet med resan är mat och den stundande kavalkaden av wagyubiff och sashimi inleds på fredagskvällen med ett besök på köttgrillen Ushinokura. Vårt sällskap som nu har utökats med fyra blir tilldelade ett eget bås där det dukas upp korgar med marmorerade stycken. Jag kommer osökt att tänka på den japanske konstnären Mao Sugiyama som bara någon vecka innan erbjudit ätsugna kannibaler sina bortopererade könsorgan på Twitter.
”Please retweet. I am offering my male genitals (full penis, testes, scrotum) as a meal for 100,000 yen. I will prepare and cook as the buyer requests, at his chosen location”, löd Sugiyamas tweet som resulterade i budgivning och så småningom en makaber festmåltid för fem deltagare. Men enligt utsago är köttet i våra korgar istället en trappstege av några av de finaste styckningsdelar från nötkreatur som går att köpa för pengar. Köttet visar sig ha det unika mönster av insprängt fett som förbättrar såväl smak som mörhet, och smakar fullkomligt sagolikt. Restaurangen har fått ett pris i form av en gyllene ko och det känns tveklöst välförtjänt.
Fredagskväll som det är beger vi oss vidare till nattlivet i Roppongi vars huvudgata härbärgeras av inkastare, turister och affärsmän som tillsynes planlöst driver mellan ställen där det mesta kan köpas för pengar. Vi passerar bland annat en djuraffär som gör business på att unga kvinnor säljer tillbaka hund-valpar deras pojkvänner har gett dem i present. Samma valp som någon annan flickvän får i present nästa dag för en något högre summa. Fenomenet existerar i allra högsta grad även i smyckes- och väskbutiker i samma kvarter, och med tanke på att de återfår den i present av nästa kund nästa dag för en något högre summa. Med tanke på att en typisk affärsman eller ”Salaryman” går ut ett flertal kvällar i veckan är förutsättningarna för modellen goda. Kvarteret är optimalt för avancerad barhoppning då floran av vattenhål är nyansrik. Här hittar man bland annat restaurang Gonpachi där Quentin Tarantino spelade in slutstriden i första Kill Bill, men även stekiga hotellbarer och källarlokaler som lockar med gratis champagne för kvinnor. Vi fastnar för en högt belägen karaokebar och allsången ekar snart så det förmodligen hörs ända till Yokohama.
Natten avslutas med taxi till ett mikrodisko i kvarteret Sendagaya. Hemligt allokerad bakom en pytteliten rockbar gömmer sig en klubb i tre våningar. På markplan en dj som spelar endast iförd tangakallingar och truckerkeps, mellan-våningen en smal gång med toaletter och i penthouse en draperad kvinna som hänger i ett rep från taket och gör akrobatiska konster. Vi sätter oss på terrassen utanför och inser kanske först då att vi med största sannolikhet snarare befinner oss i ett utsmyckat bostadshus än en regelrätt klubblokal. Efter några öl i magen börjar det kännas hemtamt och avslappnat, varpå det ramlar ner en japan från taket. Ynglingen som tidigare vinglat något oroväckande på avsatsen ett par tre meter ovanför har tappat balansen och singlar nu handlöst med ryggen före ner mot glasbordet och våra öl som står på detsamma. I slow motion ser vi glas, vätskor och hårtestar flyga i luften av den enorma krasch som avslutar kavalkaden innan den övergår i en olidlig tystnad. Det går tio sekunder under vilka vi tar för givet att han är död, innan han plötsligt reser sig upp och borstar av sin skinnjacka.
– Jackie Chan, eh? får killen ur sig med ett snett leende på läpparna, varpå han fiskar upp ett mungiga ur fickan och börjar dansa. Det här är inget vanligt disko. När klockan närmar sig fyra och större delen av festen samlas i rummet med akrobatkvinnan backar vi långsamt utifrån byggnaden med händerna framför kroppen.
På lördagsmorgonen beger vi oss till den hemtrevliga stadsdelen Naka Meguro som ligger på ungefär en kvarts gångavstånd från hotellet i Shibuya. Tillsammans med grannkvarteret Daikanyama bildar det dessutom ett shoppingdistrikt av det kreddigare slaget. Med andra ord en utmärkt tillflyktsort dagen efter kvällen före. Vi botar efter-dyningarna av gårdagens äventyr med lite mocca från Yemen och blir på grund av vår fascination för den bruna drycken ögonblickligen avslöjade som svenskar. Förutom trendiga butiker och kanaler kantade av körsbärsträd är Naka Meguro tämligen fullproppat av barer och mysiga izakayas, som är det typiskt avslappnade mellantinget mellan intim bar och restaurang. Vi fastnar för Kinsai där batterierna fylls på med fiskyngel, tofu och sake serverad i träkrus innan det är dags för en andra svängom med Tokyos nattliv.
Denna kväll inleds under en järnvägsbro och efter att ha kravlat igenom en Nils Karlsson Pyssling-port befinner vi oss inne på famösa Shirube, en izakaya minst lika bra som den är gömd. Bordsbokning är så gott som obligatorisk och maten är så bra att den tar slut om du inte kommer i hyfsad tid på kvällen. Precis som på många andra ställen tillreds delar av denna vid bordet, men här är råvarorna om möjligt ännu bättre. Specialiteten är makrill som grillas med en handbrännare direkt vid bordet. En rätt vi inte bara tar backning på utan beställer i omgångar tills köket levererat den sista som finns i kylen. Efter middagen tar vi oss upp till Shinjuku och sunkkvarteren Kabukicho som har lika många tuttbarer per capita som Morgan Freeman har fläckar i ansiktet. Det kallas populärt för Tokyos red light district och mellan restauranger, barer och kärleks-hotell skymtar man alltifrån regelrätt prostituerade till klubbkids och medlemmar i den japanska maffian. Många av stadens hotell går för övrigt att boka för kortare perioder än ett dygn, även om kärleks-hotellen är mer uttalat till för att de trångbodda japanska ungdomarna ska få pippa utan att föräldrarna tittar på tv i rummet bredvid. Den första människa vi stöter på i Shinjuku är en till synes europeisk man med en bagel inopererad i pannan. Mannen som vi efter vår hemkomst får reda på är tysk programledare har bestämt sig för att testa klubbtrenden Bagel Head – en form av kroppskonst där man sprutar in koksalt innanför huden så att ödemet bildar en bagelformation. När vi frågar hur länge den sitter i flackar han med blicken och inser förmodligen där och då att han inte själv har svaret på frågan och med ett käckt lycka till säger vi farväl till varandra. Det krävs inte lång tid i Kabukicho innan man känner sig mer sugen på att förflytta sig österut in i Golden Gai. Kenzos bar, som ligger mitt i detta område, är en av cirka 200 barer på en yta lika stor som några fotbollsplaner. Standarden på husen, som sällan är mer än ett par våningsplan höga, befinner sig långt ifrån den jordbävningssäkrade standard som skyskrapskvarteren erbjuder. I gengäld får du den intima upplevelse som bara infinner sig i den typ av barer som har lika mycket personal som sittplatser. Vårt sällskap på fem fyller i princip varje ställe vi besöker till bristningsgränsen. Kenzos bar är inget undantag och vi finner oss själva sjunga allsång tillsammans med ägaren själv, hans fru och den enda andra gästen i form av en nyväckt Salaryman.
När natten övergår till morgon spelar Dj Harvey på klubben Eleven. Han är huvudakt och jobbar således mellan två och åtta på morgonen vilket gör att jag som brukar gnälla om en spelning slutar senare än tre känner mig cirka 100 år gammal. Vi anländer runt femsnåret och då är dansgolvet fullt men ändå inte. Fullt i den bemärkelsen att det är välbesökt, inte i den bemärkelsen att alla lämnar varandras privata sfärer ifred. Resultatet är en tillsynes symmetrisk formation av människor som vaggar försiktigt i takt till diskomusik. Klubben är också för sin storlek väldigt hemtrevligt uppbyggd. Folk sover som vanligt överallt, mest i trapphuset. Iskall öl säljs i automater utanför toaletterna och ingen varken knuffas eller bråkar överhuvudtaget. Enda minuset är nog att jag vid intentionen till ett toalettbesök istället råkar gå ut på gården och inte får komma in igen. Men missförståndet där får nog snarare härledas till språkförbistrings än illvilja.
Efter snart två dygn av kombinerad jetlag, somnambulism och betongkeps tar vi vår tillflykt till Yogi-Yogi-parken. Och eftersom det är söndag gör precis alla andra i hela Japan samma sak. Parken är berömd för sina grupperingar av rivaliserande rockabilly-gäng, kärlekstörstande par och ungdomsgrupper som mimar synkroniserat till backtracks. För att inte tala om alla cosplay-kids som bildar ett färgglatt radband hela vägen till shoppingstråken i närliggande Harajuku. Butiks-utbudet här består av alltifrån butiker med rent skräp, via de stora kedjorna till paradavenyn Omotesando med sitt otal av flaggskeppsbutiker. Det finns med andra ord alla möjligheter i hela världen att bränna pengar så in i helvete. Här blir det också smärtsamt uppenbart hur modemedveten den japanska ungdomen är. Den vanliga 20-åring som fotas av en slumpmässig modebloggare kan vid första anblick se halvsjabbig ut, varvid man efter en närmare titt och överslagsräkning inser att den sjabbiga looken har kostat flera tiotals tusen kronor att åstadkomma. Utbudet är enormt men priserna är också därefter. Jag som på grund av kort i rocken vanligtvis har svårt att hitta kavajer finner snabbt ett tiotal intressanta, som alla ligger på cirka en halv månadslön styck. Dagen avslutas tidigt med återhämtning i form av det bästa jag ätit i hamburgerväg. På Blacow Burger i Ebisu görs alla biffar på wagyufärs. För knappt 200 svenska kronor får du en skräddarsydd variant efter egna önskemål, tillsammans med gyllenbruna pommes och en liten fatöl. Plötsligt återvänder livskraften och övergår lika fort i ett ljuvt paltkoma.
Jag befinner mig i sängen och svävar någonstans mellan dröm och vakenhet när kroppen plötsligt börjar kännas tung och olustig. Instinktivt tänker jag matförgiftning och försöker häva mig upp ur sängen, bara för att sekunden senare kastas tillbaka i liggande ställning. Det är först då jag inser att sängen skakar som om Frank Andersson använde fotändan som skivstång och ett öronbedövande muller gör att jag knappt hör min röst skrika ”jordbävning!”. Följande minuter känns som en evighet och vi håller i varandra så att knogarna vitnar. Slutligen stannar det av och det enda man hör är kråkornas galna kraxande. Jag sover följaktligen inte en blund på resterande delen av natten, utan ligger istället och funderar över vilka jag ska ringa och säga adjö till ifall det skulle visa sig att detta bara var ett förskalv.
Morgonen efter lämnar vi storstaden för en välbehövlig paus och beger oss mot det mytomspunna berget Fuji. För en lite dryg tusenlapp ingår bussresa från ett centralt beläget hotell, lunch och depåstopp vid såväl det mytomspunna berget som den närliggande byn Hakone. Att Fuji spelat en stor roll i landets historia sedan länge råder det inga tvivel om. På vägen dit får vi lära oss lovsången till Japans inte bara högsta berg, utan dessutom ett vulkaniskt aktivt sådant. Att bestiga det till fots är därför förenat med stor ära och respekt hos befolkningen. Resan till Fuji är ett välkommet avbrott då luften inte bara är renare än renast, utan temperaturen även är ett tiotal grader lägre på dessa höjder. Att naturen dessutom är sällsynt fantastisk med regnskog och lava gör det hela till en än större upplevelse.
På kvällen är det äntligen dags för kött igen. Återigen i form av wagyu men denna gång serverad som nationalrätten Shabu-Shabu. En slags japans fondue där alla doppar köttbitar och grönsaker i samma buljong och sedan äter med sås. På Shabu Zen kan man för ett fast pris få både tabehodai, att äta mycket du vill under två timmar, samt numihodai som är samma sak fast med dryck. Priset är förvisso ganska högt och ligger på närmare en tusenlapp per person, men med tanke på den mängd wagyukött du smäller i dig under denna tidsrymd ändå överkomlig. Tidigare under kvällen har jag lyckats med konststycket att boka ett bord via telefon, även om jag vid samtalets avslut varit högst osäker på om jag ens ringt rätt nummer. Jag blir dock välkomnad med den djupaste av bugningar och tilltalad ”Pelle-san” så lugnet infinner sig omgående och fokus kan läggas på den fotboll av kött som får följa med mig hem till Sverige inombords dagen därpå.
Tisdag morgon och åter i Shibuya Crossing där äventyret började och på väg in i stationshusets möter jag en salaryman. Det faktum att han rakar sig och använder ett skyltfönster som spegel vittnar om att han uppenbarligen inte har tillbringat natten hemma i sin säng. Kostymen är dock oklanderligt ren och efter att slipsen har rättats till är det bara de grumliga ögonvitorna som avslöjar hans äventyr. Så börjar ännu en dag i världens största stad.
Några restauranger som nämns i texten
Ushinokura
Köttgrill med wagyufrossa.
ushinokura.com
Shirube
Hemlig Izakaya för kräsna gourmander.
Tel: 03-3463-1010
Blacow Burger
Hamburgerporr på hög nivå.
kuroge-wagyu.com/bc/
Några tips inför resan
Transport från flyget
Du sparar både tid och pengar på att köpa ett Suica & Nex-kort redan på flygplatsen. Det kan bara turister köpa och ger transfer med snabbtåg tur och retur från flygplatsen
samt 1 500 yen att åka alla tunnel-banor för. Trots att det är olika bolag som kör dem.
Tunnelbanan
Ytterligare ett tunnelbanerelaterat tips är att ladda ner någon av de applikationer som finns för iPhone och Android. Med exempelvis Tokyo Rail Map Lite hittar du lätt närmaste station.
Telefoni
Då japan bara har 3G-nät måste du alltså ha det påslaget för att kunna ringa och skicka sms. Då fungerar också tidigare nämnda app felfritt.
Se givetvis till att stänga av datatrafik och roaming dock om du inte vill lägga halva reskassan på att surfa.