Hur gör man en tråkig serie om zigenarvarulvar? Hur är det ens möjligt att förvandla något som har gore-fest skrivet i pannan till en snarkig conversation-piece? Oavsett har Eli Roth lyckats. Alltså, ”lyckats” i dess mest liberala tolkning. För det är ett ord man ogärna använder i samma mening som Hemlock Grove. Det kan ge intrycket av att Hemlock Grove gör något rätt.
Precis som Netflix förra megasatsning, House of Cards, har Hemlock Grove ett såsigt tempo. Planen är att sakta vrida upp seriens intensitets-reglage inför säsongsfinalens payoff. Men efter bara några avsnitt inser jag att serien inte har grundmaterial nog för att fylla en hel säsong. Det dröjer nästan två avsnitt innan vi får se Peter Rumanceks smärtsamma metamorfos från slacker till varg. Scenen är explicit. Ben knäcks, ögon ploppar och ur ett trasigt människokranium kikar en blodig vargtrut ut.
Förvandlingen är ett av få tillfällen där Hemlock Grove är, åtminstone estetiskt, intressant. Men det är för lite och för sent. Casten tillbringar för mycket tid i high school-korridorer och för lite i grovmald klasskamratsfärs. Det påminner om när dinoserien Terra Nova fick för sig att vi rattade in programmet för att överdosera kärnfamiljsproblem. Trots att vi bara ville se en t-rex bita någon i ögat.
En serie om varulvar kan vara seriös och erbjuda karaktärer med själ och dialoger med mening. Men det förutsätter att karaktärerna har själ och dialogen mening. Invånarna i Hemlock Grove är för platta för att man ska kunna ta dem på allvar. De blir aldrig mer än summan av sina sammanlagda b-filmsrepliker. För Hemlock Grove är inte ett House of Cards med varulvar – det är på sin höjd en Lidl-remake av Twilight. Och ett dåligt beslut bort från glittrande tonårsulvar.
Hemlock Groves första säsong finns tillgänglig på Netflix.
