Utvecklingen av Ghostbusters har minst sagt varit turbulent. Det droppades skoningslöst av Vivendi, hittades av Atari och annekterades slutligen som halvexklusiv av Sony. För den oinsatte kan det förstås tyckas vara mycket väsen för ingenting när Terminal Realitys tyngsta merit är en grupp avpolletterade fornlämningar från åttiotalet, varav endast Bill Murray har klarat millennieskiftet. Men var man nere med spökligan då det begav sig blir spelupplevelsen förnöjlig. Till exempel kommer man förmodligen nynna med så snart Ray Parker Jr spelas i vinjetten eller vid reprisen i laddningsskärmen. Som spel betraktat är Ghostbusters ett trevligt hantverk med slentrianspökerier i pastellfärgad dur, kantat av lustiga cameos av frossande slemblobbar och tjugo meter höga michelinmän av marshmallow. Det är förstås inget fel med det. Spelets största mysterium kommer dock inte av den trivsamt åttiotalsosande plotten, utan att det är märkligt befriat från någon form av betydande multi-player.
