Baten Kaitos

Hurra, ett rollspel till Gamecube. Nintendos konsol har hittills varit sparsmakad med sånt i sitt utbud. Vi får följa en pojkspoling vid namn Kalas som har blått hår och som föddes med bara en vinge. Handlingen utspelar sig nämligen på flytande öar i luften där folket har lärt sig att flyga med hjärtats vingar. Sceneriet får det att kännas som att historien är utdragen ur Hallmarks tv-tablå. Särskilt då den magiska valen kommer in. De förrenderade bakgrunderna och monsterna är snygga, uppfinnesrika och detaljerade men designen kan ifrågasättas. Rosa träd, galna bossar och utflippade kläder på varenda person man möter blir lite jobbigt i längden. Cirkus är ju inte roligt att gå på varje dag. Spelet lånar friskt från Final Fantasy X och blandar det med kortspelet Magic the Gathering som fick nördar ruinerade i jakten på limiterade kort under nittiotalet. Samma hype vill spelutvecklarna komma åt här. Allting bygger på magnuskorten. Likt Magic ska man samla sig till en komplett kortlek med attack och blockkort som man använder sig av i strid. Med en ojämn kortlek kan man råka dra fem defensiva kort direkt som inte ger någon möjlighet till attack. Korten är också numrerade, så stegar eller par kan ge bonus. Ett bra pokerface hjälper föga mot bossarna, utan det gäller att vara snabb eftersom striderna går på tid. [I]Baten Kaitos[/I] är ett bra exempel på hur inspelade röster kan påverka spelets stämning. Tyvärr till det sämre den här gången. Fånigare skådespelsinsatser måste man återigen se mot Hallmark för att finna. Spelet vill väldigt mycket men når aldrig riktigt upp till den nivå det eftersträvar. Något vilket är irriterande är det linjära upplägget. Världarna är vackra men man får aldrig utforska något utanför historien. För att levla måste man besöka speciella kyrkor i staden som är jobbigt värre. Att man sen inte kan spara var som helst gör att man får spela om stora delar när man dör. I mitt påskägg i år låg det bara fem stora klumpiga marsipanägg i olika kulörer. Det var gott men tog emot i efterhand. Ett rollspel måste kännas mer mångsidigt för att det ska bli sådär "episkt" och inte bara vara sött med fina färger i stora doser. [I]Aaron Elöf[/I]