Om man skulle vilja anklaga Pane Vino för en enda sak, skulle det inte vara att ligga på latsidan. Under sommaren har krogen förvandlat föregångaren Porto Fino och fiket Kaffe & Drömmar till en smältdegel av det mesta i krogväg. Med eget bageri, pizzaugn, speceributik och generösa öppettider och sittplatser liknar de än så länge ingenting annat i närområdet. Redan strax efter öppningen när de hade mutat in ett helt kvarter med marmorbord, staket och stolar i grönt började man ana att det här inte skulle sparas på krutet. Servicen följer samma linje och är såväl tilltagen i antal som uppmärksam.
Maten då? Jodå, hantverksmässigt ligger den nog på precis den nivå du förväntar dig – den typiska italienska kvarterskrogens. Det hembakade brödet lyfter helt klart helhetsintrycket en aning, medan varmrätterna inte är lika imponerande. Såväl flanksteken som kalvlägget är dugliga men ingenting som rycker i ögonbrynen. Pastarätterna, som var något av föregångarens specialitet, når knappt upp till samma nivå som dennes. Signaturrätten Pane Vino är faktiskt nära smaklös utan rejäla tillskott av parmesan, salt och peppar. När pastan dessutom prismässigt ligger farligt nära 200-lappen kandiderar den till den otacksamma titeln som restaurangens lågvattenmärke.
Då är förrätterna desto trevligare där både mozzarellatallriken med dess syrade tomater och carpaccion håller mycket hög klass. Även pizzorna levererar och här utmärker sig Selvaggina med vildsvinsprosciutto och olivolja. Överlag ett stort A för ansträngning till ett Pane Vino vars närvaro vi hoppas blir långlivad.
