Hos Pelle

Det är måndag. Vi kliver in på ett ställe som har lokaler goda nog för ett pampigt frieri, som vi tittar avundsjukt på från den tråkigare delen vi blir visade till, trots att det denna kväll dagen innan löning är lugnt och stillsamt

Nog om det. Hos Pelle börjar bli något av en institution. Det är dyrt utan att vara svindyrt och klientelet ser ut att vara från finansbranschen. Eller bara en bättre bemedlad Linnégrädda.

Vi får in förrätterna och vår terrin på röding med rökt forellrom får oss nästan ur balans. Tiden stannar lite när gaffelns högra tand spetsar romkornen. Ett efter ett, för att förlänga njutningen.

Sällskapet mitt emot är förkyld. Hen får ändå ur sig att viltkorven är ”jävligt god! bra sås!”, mellan snörvlingarna. Det här med förkylningen är viktigt. När huvudrätterna serveras och rostbiffslocket i rödvinssås landar på bordet tycker nämligen den luktbefriade sjuklingen att den är alldeles utmärkt. Vår friska smakpalett skvallrar istället att såsen faktiskt smakar för mycket. Det hade nästan gått att späda ut den.

Fisksoppan är lätt och med mindre grädde än vad många andra serverar. Väldigt skönt i ärlighetens namn. Istället kompenserar Hos Pelle med ett skum som tangerar en pervers njutning. Men nyheten om att räkor rödlistats verkar dessvärre inte ha nått restaurangen.

Till efterrätt beställer vårt sällskap in chokladmousse med körsbär som han slukar innan jag får smaka. ”En hyllning till den godaste pralinen i Aladdinasken” jublas. Vi skakar på huvudet. På det hela taget var det en riktigt bra upplevelse. Men även om ju alla vet att den där Linnégräddan lever på stressade kreditkort hade det varit trevligt med lite fler gäster. Också den 24.