Den som beger sig till Café Edenborgs gamla lokaler för att återigen uppleva känslan av intim gemenskap får bereda sig på att bli besviken. Lokalen i Gamla Stan är än idag en kal tillställning i rött och brunt där gardinerna lyser med sin frånvaro.
Fläktsystemet brummar på. I högtalarna skummar årsgammal hitmusik. Vissa saker kan förklaras med att servisen inte är varma i kläderna ännu. Som att klyftpotatisen vi frågat om inte serveras. Eller att vi på en fråga om vinet får en uppmuntrande nick som bekräftelse på att vi nu har valt detta. Men att ingen frågar hur vi vill ha köttet tillagat, det är en ovanligt låg ambitionsnivå. Dagens specialiteter ser vi på vägen ut och trots att vi är få gäster i lokalen känner vi oss långa stunder ouppmärksammade. Köket har mer flyt. Den cognacsflamberade pepparsteken är perfekt tillagad. Även lammytterfilen är en smakskräll med rosmarinsky (symptomatisk extra sås vid sidan av) och gräddinkokt zucchini. Det är förlåtande. Och trots att förrättsmenyn består av oinspirerade val som Toast Skagen och kycklingsallad, är carpaccion ändå delikat under sitt kamouflerande lager senapsdressing och balsamvinäger. Men vi beställde inte rått kött för att det är läskigt. Borgmästaren ligger i Sveriges mesta turiststråk. Att gå på minsta gemensamma nämnare kan tyckas vara ett klokt val. Men att för den sakens skull avstå identitet är bara tråkigt. Kanske kan Borgmästaren vara något mer än en plats för att lyssna på Coldplay. Och då inte bara för dem som står bakom, utan även för de turister som råkar trilla in.
