Svart katt, vit katt

14:23 23 May 2000
Efter den högljudda och dogmatiska vänsterns angrepp på Emir Kusturica i samband med 1995 års Underground, där anklagelserna i kort gick ut på att den bosniske regissören hade gått serbernas ärenden, lovade Kusturica att han skulle sluta med film. Jag tror inte att han ljög den gången. Med all rätt kände han sig orättvist behandlad. Men lyckligtvis har han låtit sig övertalas och bara tre år senare kommer hans mest uppsluppna film så här långt, Svart katt, vit katt. Men Kusturica har inte tappat den politiska gadden. Mitt i det frejdiga och det burleska, mellan alla skrattsalvorna, syns svärtan och smärtan. Den moraliska upplösningen, där krigsförbrytaren och zigenaren Dadan representerar den organiserade brottsligheten i ett land i spillror. Dadan drar i sig kokain som en elefant dricker vatten, omger sig med en trupp av lättklädda kvinnor och driver sin gangstermoral med ett stort leende. Han är ett genuint svin. Mutor tycks vara vardagsmat i det nya landet. När Dadan ska se till att ett tåg med 20 vagnar bensin ska passera den bulgariska gränsen utan att tullen märker det, förklarar han med en av filmens nyckelrepliker: "När man inte kan lösa ett problem med pengar så löser man det med mer pengar". Det berättar han för Matko, som är något av filmens huvudroll. Om man nu kan tala om huvudroll i en Kusturica-film, som alltid är ett myller av karaktärer i denne bildstormares högt uppskruvade och inte helt verkliga verklighet. Det finns inte en bildruta i filmen utan full aktivitet, så mycket val och ställningstaganden att man blir yr av avund. Kusturica är den störste idag. Och även om Underground, och förmodligen också Zigenarnas tid, var större och komplexare filmer, så är Svart katt, vit katt ett fantastiskt kvitto på en konstnärsgärning med kusligt hög lägstanivå. Matko är zigenare även han, en lat och oduglig sådan. Han ligger i hängmattan på verandan och spelar kort med sig själv och slänger då och då en förströdd blick mot de förbipasserande båtarna på Donau. Det är Matko som snubblar över affären med de 20 vagnarna bensin, men eftersom han naturligtvis inte har de pengar som den svarta marknaden kräver, vänder han sig aningslöst till Dadan. I inte fullt så centrala roller, men nog så viktiga, hittar vi två äldre män. Grga Pitic, som tycks vara en zigenarnas gudfader och som på sin ålders höst, med ett lagom lagligt samvete bakom sig, mest sitter framför videon och vevar Casablanca. Hans gamle, gode vän Zarije, tillika pappa till Matko, har nyss sålt sitt cementgjuteri och njuter sin sista tid i livet tillsammans med den ständigt närvarande zigenarorkestern. Dessa två äldre män tycks gestalta landet före sönderfallet, då det var okej att se mellan fingrarna och blunda en gång eller två, men i huvudsak hade man lärt sig stava till heder och moral. Men tiderna har förändrats, menar Kusturica. Likväl verkar han optimistisk. Filmen är, som sagt, uppsluppen. Tonen är burlesk, vi bjuds på klassisk slapstick, som när odågan Matko tappar sitt nyförvärvade kylskåp i floden. Ljuset, landets framtid, hittar vi hos Matkos son Zare,och hans stora kärlek, servitrisen Ida. Det är sannerligen både bröllop och kärlek med tekniska förhinder, men sällan har vi väl sett en så bisarr bröllopsfest som den Kusturica bjuder upp till i andra halvan av filmen. Här drar han upp tempot, här skruvar han humorn, här klöser svärtan allt djärvare snitt över duken. Här är Kusturica mästaren, här är han oslagbar, oemotståndlig. Vilken jävla tur att han gjorde film igen.
Black Cat, White Cat
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner