Så olika

Det är så typiskt att den här filmen ska handla om politiker. Vad vet Helena Bergström om politiker? Det blir bra först när det handlar om teater och showbiz, först då finns en nerv.

Devisen om konsten att gräva där man står blir extra tydlig här så fort det handlar om något annat än självupptaget medie-/teaterfolk blir det generellt och intetsägande. Att filmen använder sig av sagans form är extremt märkligt. Säcken knyts ihop på slutet med massa slarviga deus ex machinas. Liksom varför skulle Rolf Lassgård, som hela filmen igenom spelat en vanlig hetero såsse plötsligt bli en passionerad bög och gifta sig med Rikard Wolff?
Det är så typiskt sensmoralen att det är bäst att vara bög. Så daterat oanalytiskt Dramaten på nittiotalet. Inte bara Lassgård och Wolff får till det. Alla scenskoleelever anno 1980 får ihop det på slutet. Det blir så meningslöst, så långt borta från en relevant realism. Jag tror att Helena Bergström har något att berätta, men varför inte ta smak av Ingmar Bergman, göra en ärlig iakttagelse av sitt eget liv. En Scener ur ett äktenskap med Colin Nutley? Allt finns ju där och hon är ambitiös och kan ge regi och skådisarna är kompetenta. Men manuset. Det är så uselt. –CRFN