Oasis: Supersonic

Calle Wahlström 16:29 12 Oct 2016

Med Oasis: Supersonic har producenterna bakom Amy - en av förra årets mest uppmärksammade musikdokumentärer - plockat upp ytterligare ett brittiskt popfenomenen. Titeln anspelar förstås på bandets hitlåt med samma namn och på den raketfart med vilken några arbetarklasslynglar från Manchester kom att bli ett av nittiotalets mest framgångsrika rockband. Filmen fokuserar också på de två intensiva år då bandets popularitet sköt i taket med succéalbumen Definitely Maybe och (What’s the story) Morning Glory?

Liksom i Amy drivs berättandet av en hänt-extraestetik där skandalrubriker och arkivbilder avlöser varandra för att styrka frontmännen och bröderna Noel och Liam Gallaghers självbild och image som de sista riktiga giganterna av en döende art; rockstjärnan. Lika mycket som musiken handlar anekdoterna således om slagsmål på färjor, den förödande upptäckten av crystal meth under den första USA-turnén eller om när Noel slog Liam i huvudet med ett cricketslagträ.

Vid sidan av hyllningskörerna fann jag Amys tabloidartade estetisering något hycklande i förhållandet till sitt objekt och den mediala uppmärksamhet som enligt filmen drev henne i döden. Ett liknande problem hade aldrig kunnat uppstå i Oasis: Supersonic. Till skillnad från avlidna Amy Whinehouse är den arroganta brödraduon högst närvarande i filmen, som exekutiva producenter och på dess ljudspår. Dessutom älskar de rampljuset lika mycket som mediebilden av sig själva som brittpopens mesta bad boys.

För den som lockas av arrogans, droger och rock n' roll är Oasis: Supersonic en skaplig musikdokumentär. Brödernas antagonism är såklart ett spännande tema. Men det överspelas snabbt av deras odrägliga attityd. Som mest intressant blir det därför när Oasis fall impliceras, till och med av den oefterliklitgt självgode Noel, och det långt innan splittringen 2009. För trots att filmen fokuserar på den skandalomsusade men rosade uppgången läggs korten mer eller mindre på bordet; vid sin karriärs zenit tippade allt över. De blev för stora men gapade ändå efter mer.

Så även om avgränsningen, och inte minst inramningen med de utsålda rekordspelnignarna på Knebworth 1996, kan kännas något förhärligande hör det till filmens styrkor att vi slipper följa produktionen av de där fem kommersiellt motiverade, dötrista albumen som följde tillsammans med bandets effektiva transformering till den typ föredettingar de så högljutt föraktade. Bara de mest inbitna fansen hade orkat med det. 

Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner