Musik för bröllop och begravningar

Johanna Koljonen 22:13 4 Feb 2003
Det var en gång en berömd norsk arkitekt som var en självisk, jobbig karl, gift med en svensk författare och far till hennes lille son. Han byggde ett tredimensionellt specialnummer av Residence för dem att bo i, men när sonen dog gifte han om sig på annat håll, bildade ny familj och knullade runt. Men sedan dog han själv rätt plötsligt och lämnade efter sig en massa kvinnor som liksom behövde förlika sig med det här, och störst av dem alla var Lena Endre som gick omkring barfota i huset och visade sin mognad genom att ersätta designkylskåpet med ett vanligt och ta en kurs i magdans. Allt det här presenteras genast i början av filmen [I]Musik för bröllop och begravningar[/I] och naturligtvis förbereder jag mig på att hata. Det är ju så fruktansvärt dåligt och dialogen på norska, svenska och engelska så katastrofalt konstgjord. När en student-älskarinna i pandaskrud ringer på dörren och ställer till med en scen överväger jag att lämna biografen. Men något händer när kvinnorna tvättar blodfläckarna ur den smakfulla betongen och orkestern går i gång. Den emotionella skärpan ställs in. Plötsligt känner jag mig blåst. Var det kanske ändå så att dialogen var uppstyltad för att karaktärerna kände sig stela och obekväma i varandras sällskap? Var jag besvärad för att det var realistiskt? Medan det serbiska bandet spelar sin musik för bröllop och begravningar blir kvinnorna alltså vänner, samlar ihop sina liv och sammanfattar mannens. [I]Musik för bröllop och begravningar[/I] är ett sprött bygge innehållsmässigt. Alla starka och konkreta känslor, utom sorgen, utspelar sig mellan raderna. Kanske en bekant lämnar sin våldsamma make, kanske någon finner kärleken. Men det dröjer inte kameran vid. Dessutom finns det en kontinuerlig och riskabel metakommentar då karaktärerna diskuterar den roman som svenskan skrivit om sonens död. Den handlar om sorg, nej förresten, den handlar om människans behov av ordning, nej förresten, allt kan ju betyda så mycket, eller hur? Om boken ska ses som en symbol för filmen handlar den lika gärna om hur en stor dos mänsklig värme, autentisk folkkultur och ett rejält vodkaparty kan erövra ett minimalistiskt skrytbygge och förvandla det till ett hem En nordisk feelgood-film om sorgen, med etniska kryddor och kärlek i medelåldern, är ett fruktansvärt koncept. Man kan riktigt se finansiärerna gnugga sig i händerna och lustfyllt stöna "Amelia kommer att ge den här filmen fem A!" Men regissören Unni Straume gör ett gediget hantverk på sitt eget manus och håller de pekorala tendenserna kort. Jag ska se om den här filmen med min morsa, och vore jag bara lite, lite gift skulle jag gå med min man.
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner