Födelsedagen

admin-kollegorna 17:30 23 May 2000
Så var den då äntligen här, Richard Hoberts sjunde och sista film i sviten om de dödliga synderna. Äntligen för de som med fradga i mungiporna genom åren kunnat se fram mot nya äventyr med den unga Catti (Camilla Lundén) och hennes något äldre man Mikael (Göran Stangertz). Äntligen för de som tycker att Richard Hoberts serie är något av det mest överskattade som producerats inom svensk film under de senaste åren. Jag tillhör den senare skaran. [I]Födelsedagen[/I] är, som alla filmer i sluttampen av icke oberoende sviter, ett verk med ambitioner att knyta samman, att förena, gottgöra och lösa upp. Vi möter Catti och Mikael i paradisets avlöpare, Glädjekällan, och inför förberedelserna till Mikaels stora dag, [I]Födelsedagen[/I]. Mikael, som mognat genom åren och känner sig redo för det stora språnget planerar ett hejdundrande frieri mitt under kalaset, men frun in spe har otvivelaktligen andra hemliga planer för sig själv och sin framtid. Med dessa förutsättningar som en kuliss sitter biopubliken själv som en inbjuden gäst i soffan och betraktar förberedelserna och de anländande gästerna. En efter en dyker de upp: Ingrid (Lena Endre) från [I]Spring för livet[/I] och [I]Ögat[/I], en numera ärrad kvinna som gjort många års utlandstjänst som sjuksköterska, Tove (Pernilla August) från [I]Där regnbågen slutar[/I], som kommit upp sig rejält och blivit mer självsäker och Ralf (Sven-Bertil Taube) från [I]Händerna[/I], i skepnad av en fantastiskt cynisk begravningsentrepenör. Alla genomgår eller har genomgått mer eller mindre stora metamorfoser som ska överraska eller få oss att mysa i vetskapen att en person ju alltid är sig lik. [I]Födelsedagen[/I] formligen lever på sina gamla bekanta och vänner och Richard Hobert har för en god saks skull fått en godtagbar anledning att återigen säga "hej" till alla sina små älsklingar. Frågan är bara hur pass bekväm man känner sig som åskådare till den interna festen? Har man inte sett de filmer som föregår [I]Födelsedagen[/I] saknas inte bara nivåer och djup i karaktärerna, utan även grunden för hela deras handlingsmönster; det blir platt, endimensionellt och sentimentalt. Det känns snarare som en en ganska medioker släktmiddag: revymässigt underhållande när det är som bäst och annars ett fenomen som bara får mig att önska att jag befann mig någon annanstans, på en annan plats, åtminstone tills det hela är över.
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner