Bröllopsfixaren

Jennifer Lopez har all anledning att vara nöjd med sig själv. I USA har nya skivan och nya filmen under flera veckor varit stadiga ettor på respektive topplista. Nyligen gästade hon David Letterman och stämningen var påtagligt upptrissad, till och med den annars så blasé Letterman verkade drabbad. Lopez har erövrat den absoluta superstjärnstatusen och kanske är det för att jag varken är från Bronx eller dansar salsa, men jag har svårt att fatta varför. Hennes sexighet är lika utstuderad och könlös som hennes Rodney Jerkins-slickade musik och det är svårt att få grepp om hennes skådespelartalang eftersom hon på något vis står i vägen för sig själv. [I]Bröllopsfixaren[/I] är en Lopez-vehicle, hela filmen - från den glamourösa ljussättningen till ett skruvat dansnummer - är en ursäkt för att visa upp och lyfta fram henne och hennes olika talanger. Lopez spelar Mary Fiore, en bröllopskonsult som hjälper giftaslystna rikingar att genomföra sin bröllopsdröm. Hennes eget kärleksliv är hopplöst torftigt, men privata tillkortakommanden kompenseras mer än väl av yrkesmässiga framgångar. Nu kan hon fira att hon lyckats ro hem ett fett prestigekonto, IT-mogulen Fran Donolly (Bridgette Wilson-Sampras) ska gifta sig och Fiore ska arrangera. Allt är gott och väl till den dag då hon blir påkörd av en bil och räddad av en snygg läkare, spelad av Matthew McConaughey. Förälskelsen är ögonblicklig men kompliceras av att snyggdoktorn visar sig vara Donollys tilltänkta brudgum och intressekonflikt uppstår. En given invändning till Bröllopsfixaren är det osannolika i att en tjej som är så snygg och framgångsrik som Mary Fiore skulle ha svårt att hitta en kille - och dessutom fördriver sina lördagskvällar ihop med pensionärer över ett parti Alfapet. Vem av världens alla män skulle INTE vilja ha henne? Det är lika svårköpt som psykologen Lopez spelade i [I]The Cell[/I]. Anslaget är annars komiskt medryckande med ett bröllopsarrangemang som liknar en militärövning i upplägget. Men [I]Bröllopsfixaren[/I] är en film som imiterar genren romantisk komedi, alla bitar finns där men det lever inte. Dock, filmen må vara livlös men knappast - häpp - stillös, det känns som att sitta och titta på glättade sidor ur Vogue. Främst är [I]Bröllopsfixaren[/I] en lyckad exponering för Prada och Gucci. Och Lopez då så klart.