John Travolta

A love song for Bobby Long

Låt oss klargöra en sak från första början: John Travolta är inte, och har aldrig någonsin varit, en aktör av stora proportioner annat än de rent kroppsliga. Inte ens i [I]Pulp Fiction [/I]var han något annat än den där plufsiga pajasen från [I]Titta han snackar [/I]och svåra uppföljaren [I]Titta vem som snackar nu[/I],

Basic - Farligt uppdrag

Dags för ännu en omgång med machobootsen och kamouflagekepsen. Det är helt fantastiskt hur det militära kan generera så många romantiska epistlar. När hela skiten går ut på att kräla i träsk och bli förnedrad av någon som i unga år blev mobbad i skolan. Men uppenbarligen är detta en outgrundlig källa till fascination och navelskåderi för män. Kanske på samma sätt som kvinnor som fött barn älskar a

Swordfish

Det är märkligt hur en films innebörd kan förändras av en ny kontext. Efter terrordådet mot World Trade Center var till exempel [I]Swordfish[/I] plötsligt inte längre bara en hyfsat menlös actionfilm, utan så pass kontroversiell att den svenska distributören övervägde att skjuta upp premiären. Symptomatiskt för en film som hela tiden försöker lura oss att tro att den är något annat än vad den är.

Generalens dotter

Simon West, som lät det muskelprydda herrskapet panga loss i sin långfilmsdebut [I]Con Air[/I], ger sig återigen in på upptrampad mark med [I]Generalens dotter[/I]. Filmatiseringen av Nelson DeMilles roman med samma titel erbjuder inte så mycket kikarsikten eller brinnade flygplan. Inte heller nåt vidare intellektuellt godis mer än kvasi-freudianska anspelningar och, i vissa fall väl berättigad

Face/Off

FBI agenten Sean Archer är besatt av att gripa den hänsynslöse terroristen Castor Troy. För att kunna infiltrera dennes gäng och rädda Los Angeles från ett brutalt terrordåd beslutar han sig för att byta kropp och ansikte med sin svurna dödsfiende, som hamnat i koma efter att ha gripits av Archers specialkommando. Mardrömmen börjar när Troy mot alla odds vaknar upp och bestämmer sig för att hämnas

A Civil Action

Ännu ett "courtroom drama" suckar nog en och annan. Och biodukarna har på sistone onekligen översvämmats av filmer med rättssalen som gemensam nämnare - Klienten, Juryn, Gingerbread Man, The Rainmaker. Listan kunde göras lång, även utan John Grishams medverkan. Inte att förundras över kanske, då rättegången bjuder på ett tacksamt upplägg, med en klar struktur och inbyggd motor. Grisen i säcken är

Grease

Det bereder mig inga som helst problem att räkna upp flera dussin intressanta filmer från 70-talet, som välförtjänt skulle kunna få en nypremiär, eller re-release som det heter på svenska. Alla filmer av Fassbinder, Truffaut och Cassavetes från den tiden. Till en början. Men också Taxi Driver, Gökboet, En satans eftermiddag, Fågelskrämman, Yrke, reporter, Duellen och Kieslowskis Amatören. Så där i

Fenomen

"Vissa saker i livet kan helt enkelt inte förklaras" lyder den lockande undertiteln på pressmaterialet. Instämmer. Det är nämligen en gåta att John Travolta satsar sin efter Pulp fiction nyvunna kredibilitet på dylik dygna som actiontramset Broken arrow och denna "Hallå-Jesus-kom-tillbaka"-film. Travoltas samröre med den i Hollywood populära scientologkyrkan kanske kan ge en delförklaring eller så

Get Shorty

Lånehajen Chili Palmer (John Travolta) åker till Los Angeles för att samla in några skulder. Efter ett tag märker Chili att han har näsa för idéer till slagkraftiga filmmanus, baserade på verkliga händelser -- närmare bestämt ett av de uppdrag han håller på att genomföra. Eftersom utgången ännu är okänd, vet vi inte förrän filmen är över hur hans manus slutar, vilket inte hindrar att han under tid