Hallströms nya är lite som kokt potatis. Svår att tycka illa om, minst lika svår att älska. Jämntjockt spänningsberövad men duktigt genomkokt.
Vid det här laget har han mutat in ett tämligen fredat hörn åt sig, av finstämt underfundiga och, som det brukar heta, "varma" filmer om små människor i små sammanhang. Inte sällan, efter [I]Mitt liv som hund,[/I] har det handlat om inkännande porträtt
