Amanda Peet m fl

Melinda och Melinda

De senaste 350 Woody Allen-filmerna har inte varit så där jättemycket att skriva hem om. Och så kommer den här. Jag har ingen aning om vad som har hänt. Borta är slentrianältandet och de papperstunna karaktärerna från [I]Small Time Crooks[/I]. Borta är de hastigt ihopraffsade ursäkterna till screwball-manus ([I]Curse of the Jade Scorpion[/I]) och ärligt talat ganska eländigapanikidéer som att göra

Galen i kärlek

Den blir bara värre och värre - tendensen att Jack Nicholsons filmer liksom urholkas av publikfriande longörer, lagom överspelade uppvisningar som tar uppmärksamheten från både rolltolkning och intrig. I [I]About Schmidt[/I] tog han över hela filmen på det här sättet, så till den grad att man nästan inte märkte manusets tomhet. Här, i [I]Galen i kärlek[/I] balanseras åtminstone hans självupptagna

Identity

[I]Identity[/I] inleds och marknadsförs som en traditionell slasher-film. Tio personer blir på grund av storm, översvämning och trafikolyckor isolerade på ett ödsligt motell. En av dem är dömd mördare - är det han som ligger bakom då huvudena bokstavligen börjar rulla? Motellet är byggt på en indiankyrkogård. Klichéer ä

Changing Lanes

Jag minns att när jag såg filmen var jag som förstenad av skräck och har säkert på varannan sida i mitt anteckningsblock skrivit med spretiga bokstäver "Åh, GUD vilken HEMSK OTÄCK film", "Fasansfullt nervspännande ända in i kroppen". Jag vet att jag tyckte det kändes som ett ondskefullt moln som satte sig i pannan och vägrade ge vika ens en minut. Samtidigt var jag glad att man, som i nio fall av

Oss torpeder emellan

Om inget annat så är [I]Oss torpeder emellan[/I] i alla fall ett skolexempel på problemen med att använda TV-stjärnor på vita duken (Se också [I]Three to Tango[/I]). I [I]Vänner[/I] spelar Matthew Perry cynikern Chandler, där lyckas han med en ironisk ton, lite mimik och en sorts crazy struttighet i kroppsspråket leverera den ena onelinern efter den andra. Men det som uppfattas som nyanser på den