Man kan ha många funderingar kring Stephen Simmonds inhopp i ”succéföreställningen” Ladies Night. För en stabilt etablerad artist kan sådant uppfattas som ett lite kul sätt att driva med sig själv, men för den som likt Simmonds har en ganska liten plattform kan det vara början till evig typecasting mot melodifestivaler, dansbandskamper och såskadetlåta-triumfer.
Stephen SimmondsFem år har gått och han ursäktar fortfarande varje gång hans mesiga kärleksord känns "corny". Jag har svårt att inte tycka om en sån snubbe. Speciellt som Stephens musik är något av det mest tröstande som någonsin skapats i Sverige. Hans soul är lugn och fin som Ferdinand när alla andra r'n'btjurar stångas om att få bli den som får mest stringtrosor kastade på dem när de uppträder. Stephen Simmond |
AloneNär den svartvita, hyperpretentiösa videon till Tears Never Drytonade fram i rutan för första gången blev man onekligen lite skraj.
Så här skulle ju Sveriges svar på D'Angelo, den soulsångare vi väntat på i ett ochett halvt år, alls inte presenteras. Med fullängdaren i stereon kändes detfortfarande lite osäkert. Tills någon gång efter den tiondegenomlyssningen, det vill säga, när jag insåg att |
