Inga äventyr, men varmare, angelägnare och mer vilsamt än förr. Sophie Zelmani har alltid varit konsekvent i sin balansakt mellan mainstreamanpassad Stina Nordenstam-estetik och den där "nordiskt sval viskande vokalissa"-schablonen, men hon har sällan berört. Den här gången har hon och än mer följeslagaren Lars Halapi med sin fjäderlätta produktion utan väsentliga avsteg åstadkommit något varmare, angelägnare och mer vilsamt. Rastlösa själar som längtar efter äventyr får dock söka annorstädes.