
Artist:
Skivbolag:
Stad:
Puffrubrik:
Pufftext:

Väcka nationen? Med den här sortens sömnpiller?
Det mest fantastiska med att Paul Weller släpper en ny skiva är att han, på konvolutet, bär en dubbelknäppt kavaj. Jag älskar dubbelknäppta kavajer. Och hade jag haft Paul att diskutera herrmode med hade jag antagligen varit en lyckligare människa. Jag vill, nu när jag tänker på det, hellre recensera Pauls garderob, disk
Nu har Paul Weller varit soloartist lika länge som han var ledare för The Jam och Style Council tillsammans. Hans engelska förebilder har med tiden ändrats från Steve Marriott till Steve Winwood till Eric Clapton, och i takt med det har musiken blivit allt sömnigare. Men här tar han sig delvis ur det träsk han sjunkit a
Precis när man var beredd att sortera in den alltmer gitarrmissbrukande Paul Weller i Rory Gallagher-facket och skriva "Jävla yxmördare" över hela den här förhands-CDn, så slår modsfarfar plötsligt till med sitt bästa album sedan andra världskriget. Eller åtminstone hans bästa sedan jazztobakmästerverket [I]Wild Wood[/I