Moby

Moby

Jag vet inte vem som skulle räcka upp handen och erkänna att de lyssnar på Moby. Ingen jag känner i alla fall. Och jag känner åtminstone två personer. Moby står, i min bok, på samma breddgrad som Bin Laden, fast på andra sidan, så långt bort att deras ändar möts. Två vulgära fanatiker närmre varandra än de tror. Moby p

Moby

Det går inte att ta den skallige lille pajsaren Moby på allvar. Han säljer miljontals med skivor "dansmusik" fyllda av gospelsamplingar. Nu släpper han 18 nya helt meningslösa låtar. Passande nog kallar han också albumet [I]18[/I], bara för att poängtera att här finns det ingen substans, inga nya idéer, ingen känsla för någonting whatsoever. Nej, bara 18 nya sånger av en amerikan som av okänd anle

Play

Bill "Highpockets" Landford startade sin gospelkarriär genom att sjunga och spela elgitarr med Golden Gate Quartet i slutet av 30-talet. Han hade en av de mest medvetna, mest medryckande rösterna i den tidens gospelmusik. Den typen av röst som 60-talets soulsångare gjorde sitt bästa för att efterlikna. Mot slutet av 40-talet värvade han en sjuttonårig Brook Benton till sin grupp The Landfordaires.

Animal rights

Techno-Moby har blivit nostalgisk och drömt sig tillbaks tilltiden då han spelade hardcore och speed metal, uppdaterat riffen och vipslåter han som Al Joergensens okände lillebror. Helt klart är att den som väntar sig och vill ha en musikalisk resa i samma anda som hans tidigarealster lär undra ifall de fått med sig fel platta hem. Vill man vara dum kan man säga att den tidigare så progressive M