Skitroligt att ni har såna där high-tech-lokaliserings-grejer som Find my iPhone. Men det är såhär, att den här lappen satt uppsatt vid min port hemma. Och nu vågar jag inte röra min egen iPhone inom en femtio meters radie av min trappuppgång av rädsla för att få en högaffel i ryggen av ett fackelbärande medborgargarde.
Ska det vara så?
Jag vet inte om du är full men du verkar helt ha missat din USP för den svenska marknaden. Det är knappast svartvit-Ryan Reynolds med pistol eller den lama taglinen "No one is safe". Skärpning.
I somras flyttade jag hem till Stockholm efter sex år i Amsterdam för att starta en liten reklambyrå. Nu har jag bestämt mig för att inte göra det längre, utan istället göra något annat. Dock är jag inte så säker på vad.
Hittills har jag bara fått upp en enda punkt på förslagstavlan.
Och det känns ju lite fjuttigt. Så, glada tillrop och andra förslags tas gärna emot på: tobias.bostrom@gmail.com
Ett pannband. Seriöst liksom.
Var tvungen att sätta mig ner och och fundera över min egna romantiska tillkortakommanden medan jag mumlade "Tycker du jag börjar bli tjock, älskling" till mig själv.
Och presenten var inte ens inslagen.
Ni är många som hört av er och frågat om jag inte ska driva något med Moderaternas nya slogan. Skriva något vitsigt på att de nu "slutat hata människor". Men det tänker jag inte alls göra, för jag tycker faktiskt att den är riktigt bra. Ja, kanske inte i dagsläget men det är en grym visuell lösning som öppnar upp för fantastiska möjligheter i framtiden. Med lite tejp och en penna kan konceptet tas nästan hur långt som helst. There is no end to the possibilities som Per Schlingmann brukar nynna.
Mitt enda mål i livet just nu är att lära mig dansa som den här killen. Jag har skrivit ut varenda frame från videon, studerar dom nogrannt och tänker inte gå i närheten av ett dansgolv innan hela rutinen sitter i benmärgen.
I fredags var Män är från Mars, kvinnor är från Venus-mannen John Gray på besök hos Skavlan. Det blev ett ganska underhållande möte, det mest intressanta var förstås att se herr Skavlan gå igenom alla dom fyra krisstadierna på under drygt 10 minuter. Troligtvist något slags rekord.
1, Chockfasen
"Det är inte lätt att se på en människa som är i chock, för den försöker bara stänga ute verkligheten med all kraft som finns. Men i huvudet på den chockade är det totalt kaos."
2, Reaktionsfasen
"Personen har förstått vad som har hänt, och börjar att reagera på omvärlden"
1, Googla fram en bild på skådespelaren Jimmy Smits.
2, Kör den genom applikationen FatBooth på din smartphone
3, Ta-da!
Om jag nu ska jobba i tio år till tycker jag att det vore högts rimligt att den där guldklockan man traditionellt får när man går i pension får sig en rejäl uppgradering. Mer jobb, bättre klocka liksom. Personligen önskar jag mig ett guldindränkt gökur med bling-bling-diamanter och en Fredrik Reinfeldt-gök som kvittrar Lasse Stefanz ”De sista ljuva åren” i dur. Men det är ju bara jag, det är ju upp till var och en att komma med sina egna önskemål.
Yo dawg I heard you like working so I made you work some more so you can be working while you should be retiring.
Hej Fredrik!
Jag tror att varken du eller jag har missat den stundande lanseringen av X Factor Sverige på TV4. Som du säkert vet blir detta den fjärde publika talangshowen med musikinriktning som går av stapeln i Sverige inom en kort tid och tar stafettpinnarna från Idol, True Talent och The Voice. Jag hoppas att du liksom jag ser vilka problem detta medför. Vi har bara nio miljoner invånare i Sverige, Fredrik. Vi har inte talanger så det räcker att fylla alla dessa TV-program år efter år. Det är ett faktum varken du eller jag kan gömma oss från.
Sverige är idag ett sargat land. Vi slickar fortfarande såren från unionsupplösningen 1905. Bara för att vi var den starkare parten betyder inte det att vi inte känner av sorgen. Så vi behöver våra talangjakter på TV, för att känna identitet, närhet och stolthet. Vi behöver nya Idol-Robins, Måns Zelmerlöws och True Talent-Dimitris. Till och med nu bortglömda TV-producerade talanger som Fame Factory-Fame och Supernatural från Kanal 5:s talangjakt Popstars lade sig som ett lager svalkande Voltaren på vår ömmande folksjäl.
Herr Statsminister, det finns bara en lösning på detta problem. Vi måste utvidga vår talangpool. Vi måste få in nytt blod innan vårt lands musikaliska vener fullständigt torkar ihop.
Och det finns bara ett sätta att hugga itu denna gordiska knut. Det vet både du och jag, Fredrik.
Vi behöver invadera ett annat land.
Vi behöver skaffa oss talangenraum. Och det illa kvickt.
Här kommer mina fem förslag på länder att annektera. Men jag är inte trångsynt, utan lyssnar gärna också på dina åsikter.
Danmark
Fördelar: Det är nära beläget och vi kan med enkelhet chock-inleda invasionen genom att låta ett gäng skånska hemvärnsmän storma över Öresundsbron med högafflar och facklor.
Nackdelar: Danska är ett jäkligt fult språk att sjunga på. Vi skulle behöva införa regler om att våra nya landsmän fick lägga grötspråket på hyllan och enbart sjunga engelska vid deltagandet i våra talangshower. Sedan är dom bara fem och en halv miljon, vilket känns lite fjuttigt.
Thailand
Fördelar: Det är ett land som redan är väldigt omtyckt av stora delar av vår befolkning. Det finns även en stor mängd svenska flip-flip-turister inom landets gränser som skulle kunna aktiveras som sleeper cells.
Nackdelar: Sjukt jobbigt med truppförflyttning till andra sidan jordklotet vid totalinvasion. Deras alfabet skiljer sig också avsevärt från vårt, vilket skulle kunna skapa problem vid framtida släpp av sing-a-long-DVD:er.
Polen
Fördelar: Stort land med hela 38 miljoner invånare, möjligheter för ett marint anfall direkt från Östersjön. Det är även en ganska untapped market på musikartister.
Nackdelar: Att invadera Polen innebär sjukt dåliga historiska konnationer. Skulle troligtvis vara katastrofalt ur PR-synpunkt.
Nederländerna
Fördelar: Mycket människor på liten yta, med 400 pers per m2 måste det var bland det mesta bang for the bucks vi kan få vid en invasion av närliggande länder.
Nackdelar: De gillar krulligt backslick och träskor, de har inte lyckas kvala in in till Eurovision sedan 2004, och deras största internationella succé är Vengaboys. Risken att vi samtidigt som vi fyller på talangpoolen sänker lägsta nivån så lågt att till och med Leif Pagrotsky skulle bottna är överhängande.
Grekland
Fördelar: I rådande läge skulle vi nog få mer hurra-rop än utskällningar från omvärden om vi tog över driften av Grekland. Vi har även haft tidigare haft lyckosamma musikaliska utbyten med landet, som hitmakarna i gruppen Antique.
Nackdelar: Eventuellt ekonomiskt riskabelt Men det är väl inget Anders Borg inte skulle fixa, eller vad säger du Fredrik?
Så Herr Statsminister, med dessa förslag har jag nu har jag satt bollen i rullning. Jag är dock blott en enkel bloggare. Det är du, i egenskap av landsfader, som måste ta den vidare. Dribbla trasan genom riksdagen, kortpassa dig genom tänkbara FN-resulotioner för att sedan skicka metaforbollen som en projektil upp i krysset på det utvalda annekteringslandet.
Jag vet att vi inte varit i krig på nästan 200 år, men ibland måste man våga ta sig utanför sin comfort zone.
Och om du någonsin behöver hjälp, så finns jag här för dig.
För Sverige, i TV-talangs-tiden.
Din tillgivne,
Tobias
Åh, vad jag hoppas den här föreställningen ger sig ut på världsturné. Jag tänker mig Globen och att vi bussar in skolklasser från hela Sverige.
Borgarrådet Ulla Hamilton får vara konferencier.
Under en middag igår kväll på ett mindre fashionabelt ställe med inplastade menyer kom det otroligt trista samtalsämnet “Vad skulle du göra om du hade tillgång till en tidsmaskin” upp.
Medan de fantasilösa “ta kål på Hitler” och “spela på lotto och bli miljonär”-förslagen haglade runt bordet tillbringade jag mesta delen av tiden med att kväva gäspningar och smygtitta på twitter-feeden i min iPhone.
För jag måste helt ärligt säga att jag skiter i försök att stoppa nazister eller tjäna pengar. Skulle jag få tag på en sådan uppfinning finns det bara en sak jag drömmer om att göra:
Jag skulle koppla Emmet Brown-maskinen till snooze-knappen på min väckarklocka. Och varje gång man tryckte på den skulle man färdas 10 minuter tillbaka i tiden. Det skulle alltså skapa en ändlös snooze-loop där jag kan befinna mig hur länge jag vill utan att någonsin komma försent.
Snooza / vakna / snooza / vakna - utan att spilla bort en enda sekund.
Fatta, vilken jävla underbar värld jag skulle ha skapat. Världspolitik och monetära bekymmer skulle kännas som petitesser. På sin höjd.
Förra veckans absolut roligaste nyhet var den unga sossehatande mannen som gav sig på röda bilar i Uddevalla. Dock verkar detta ha skapat viss förvirring hos haters till andra partier. Så sent som i lördags kväll träffade jag på två unga centerhatande killar med brännbollsträn på Birger Jarlsgatan som förvirrat frågade om det verkligen framgick med all önskvärd tydlighet att dom hatade Miljöpartiet om de gick bananas på alla gröna bilar de såg.
För att räta ut eventuella frågetecken har jag skapat följande diagram. Printa, klipp ut och förvara det behändigt i bakfickan inför nästa gång du känner för lite partimotiverat fordonsvåld.
Happy smashing!
Det finns ett betende i vårt samhälle som verkar provocera folk med nästan skrämmande konsensus. Mer stötande än personer som inte stänger av knappljudet på sina mobiltelefoner eller står stilla på fel sida i rulltrappan.
Nämnligen par som pratar bebisspråk med varandra.
Detta beteende, och särskilt då när det sker i offentligheten, väcker en oändligt djup irritation i någon slags gemensam folksjäl. Alla – från KTH-nördar som väljer kläder efter hur många praktiska fickor dom har, till reklamtjejer med AD-glasögon och medelålders män med hybrid-bilar – verkar hysa samma ändlösa förakt för par som kommunicerar på detta infantila sätt. Och ingen, abolut ingen, rycker ut till deras försvar. Newsmill ekar tomt, och ingen skulle frivilligt bli på-myggad i SVT Debatt i rollen som bebisspråkets beskyddare.
Detta trots att ett flertal psykologer och relationsexperter faktiskt menar att bebisspråket för något gott med sig. Det handlar om att våga överge sina vuxna roller och visa sig sårbar, öppen och löjlig. Att bry sig tillräckligt om någon för att utveckla sitt eget sätt att prata. En privat värld, en egen liten mini-kultur.
Men de här förmildrande omständigheterna rycker vi på axlarna åt och fortsätter ohämmat klanka ner på bebisspråkstalarna, vare sig de är nykära kompisar eller okända par vi överhör vid tacos-hyllan på ICA Maxi.
Det ironiska är att vi samtidigt kollektivt byggt upp en egen liten mini-kultur under vilkens fana vi faktiskt tillbringar timmar med att kommunicera på infantilt bebisspråk. En sfär där vi visar oss barnsliga, öppna, sårbara och löjliga inför vårt stora kärleksintresse.
The Internetz.
Till ljudet av nyan-katter skojar vi friskt med det bebisspråkifierade internet, bygger vidare på illusionen att vi har en personlig connection med det världssomspännande datornätverket.
Du och jag, internet. Du och jag.
Det här spiller självklart över också till våra kompisar, med vilka vi helt plötsligt kan prata internet-bebisspråk med utan att någon dömer oss. “Can I haz beerz”, “Y U No komma till mötet klockan 3” och “Jag säger jag inte ska se den, men sedan man laddar ner den på pirate bay ändå: pPPPpPPp”.
Så tacka the meme machine för att vi hejdlöst kan ge oss hän åt ett beteende som vi i dess ursprungsform finner irriterande och provocerande – med svepskälet “it’s an internet thing”.
Can Internetz haz thank you?
