Det hemliga feministiska nätverket

Soraya Hashim 11:54 29 Aug 2014

Jobbar halvdag hemma idag och har inte ens börjat än. Igår skulle jag hitta på massa smarta bra och sociala saker efter jobbet så tog det bara stopp. Det var som en vägg som stod i vägen och skrek nej för fan nu går du hem och kollar på Buffy. Du får inte gör något annat.

Så jag köpte en påse chips till middag, lade mig i soffan och kollade ikapp Paradise Hotel och somnade runt 22-tiden. Den här stan är för kul.

På tal om Paradise Hotel, i onsdags var jag med i Partiprogrammet igen. Jag är med där ibland på experthyllan = en sitter och kommenterar det som händer i programmet. Himla soft roll. I alla fall, ett av ämnena var hur det kommer sig att så många feminister tittar på programmet. Aftonbladet hade passat på att skriva en artikel på ämnet med årets kanske roligaste rubrik:

SKRATTADE IHJÄL MIG!!!!

Aja, här är inslaget där Linnea berättar om hur hon ser på programmet, berättar om den ofalska, lojala hemliga gruppen och jag tydligen är 10 år yngre än vad jag är:

Gilla:
upp
0 röster

CR #5 - Beyoncé på omslaget (även i samma tidning: North West)

Parisa Amiri 11:11 29 Aug 2014

Har Beyoncé haft en enda aktualitetsfri dag de senaste åren? Hon vet hur man maxar under en och samma vecka när VMA-dominansen följs upp av omslaget till Carine Roitfelds CR Fashion Book #5, magasinet där vi såg en höggravid Kim Kardashian med sylt i ansiktet förra året. Nu delar hennes dotter North West magasinsutrymme med "The greatest living entertainer" - en underdrift om ni frågar mig - i blöja. Och är lite drygt ett år gammal. 

North Wests medverkan är inte i närheten av så provocerande som hennes och alla andra små flickors hål i öronen för örhängen. Behovet från föräldrar att så tidigt börja dekorera ett barn för att det råkar vara en flicka. Hur fan resonerar man då? Nu ska jag inte gå loss om det, utan vi ska titta på Beyoncés kluriga bilder, tagna av samma fotograf som filmade hennes artsy video till "Mine" med Drake!

Kan ni läsa texten? Gör allt ni kan för att kunna göra det,  dikten till Blue Ivy måste läsas, "For my daughter I dream a day when no one roots for others to fail, when we all mean what we say". 

Mattan av hår! Någonstans sitter E-Type och trånar. 

Spanar efter rubriker om "Accessoaren från Chanel som brädar alla andra". Inget än?

Skidmasken har fått en uppföljare! Det är väl bara att haka på. 

Gilla:
upp
5 röster

Tim Schafer bara fortsätter vara AWESOME - gamercommunityt, not so much

SPEL – Michael Gill 11:00 29 Aug 2014

tim_schafer_igen.jpg


Det har varit en hård vecka, det här. Angrepp på Zoe Quinn och Phil Fish. Hot mot Anita Sarkeesian (Sarkeesian har senare publicerat en bild på de hot som gjorde att hon inte kunde sova i sitt eget hus, OBS för triggervarning här). Idioti som kokar över i så många mörka hörn av gamercommunityt att det liksom inte finns hejd. Men med hatet kommer också hopp. Det finns de som kämpar emot. De som inte ger sig.

Och Tim Schafer bara fortsätter att vara awesome.

En anonym (så klart) hatare har satt ihop en lista över PK-krigande Social Justice Warriors, med meningen att vi ska sky dessa som pesten (listan finns längst ned i detta inlägg). För alla som har någon slags insyn i indiescenen - och de mer progressiva spelutvecklarna där ute - är det här så klart ett skämt. Till exempel:

Fullbright Company gjorde till exempel ett av förra årets absolut bästa och mest berörande spel i Gone Home. Spelet är intressant på många sätt, bland annat för sitt sätt att diskutera sexualitet och svårigheterna i att komma ut.

Anna Anthropy är en pionjär inom twine-scenen, men också känd för sitt Dys4ia - ett spel som handlar om hennes sex månader långa och svåra hormonbehandling.

Bioware är ett på många sätt traditionellt spelföretag - men som vid flera tillfällen haft LGBT-karaktärer (och tillåtit samkönade relationer) i sina spel.

Företagen och personerna som listats är inte i majoritet i spelbranschen. De är ingen egentlig maktfaktor. Men de gör avtryck, och de pushar mediet framåt. Men det uppskattas inte av alla. Och effekterna av detta kan bli förödande. En av manusförfattarna på Bioware, Jennifer Hepler, lämnade företaget för ganska precis ett år sedan. Detta efter att hon mottagit dödshot mot sig själv och sina barn. Hennes brott? Hon hade, i en 6 år gammal intervju, uttalat sig om att hon inte uppskattade strider i spel. Det, och Biowares öppna förhållningssätt till "avvikande" sexualitet, gjorde att bägaren rann över för det på många håll otroligt inskränkta och ignoranta spelcommunityt. I en intervju med spelsajten Polygon ska Hepler senare ha sagt, angående angreppen från communityt:

"It's something that comes up in almost every conversation with female developers". "Overall, people seem to try to shrug it off publicly and fume privately, and younger women contemplating the field are reconsidering whether they have the stomach to handle what it currently asks of them."

Spelutvecklare, och kvinnliga spelutvecklare i största utsträckning, måste ta i beaktande att de - och deras familjer - kan bli hotade till livet för att de gör spel. Eller åtminstone om de gör spel på sitt sätt, och det sättet inte överensstämmer med en arg internetmobb. Hepler fortsätter:

"That's the biggest risk in my opinion: that we will lose out on the talents of people who would make fantastic games that we would all be the better for playing, because they legitimately don't want to make themselves into targets."

Phil Fish har för andra gången tagit avsked av spelbranschen just på grund av det här. Och Jennifer Hepler menar att många kreativa och skapande människor har känsliga personligheter. Avståndet mellan den känslige kreatören och den evigt uppjagade internetmobben är oändlig. Så länge det är idioterna som hörs mest kommer spelföretagen ha svårt att ha kvar den kreativa talangen. Varför ska någon offra sin tid och energi på att skapa något eget när de bara får skit för det? Det är liksom inte värt det. Och vad händer när de som försöker göra något annorlunda försvinner från branschen? Vi blir kvar här med Candy Crush och Call of Duty 17.

Vi får de spel vi förtjänar, sade en cynisk spelutvecklarbekant till mig för inte så längesen. Så är det kanske. Men jag ser det bara som ännu en anledning att kämpa ännu hårdare emot den dumma och högljudda skaran hatare. Fortsätta att visa att vi som förtjänar bättre faktiskt är i majoritet.

De som listas här gör det för att de gått ut och visat offentligt att de har ett samvete. Och samtidigt gör de bra och intressanta spel. Frågan är bara hur länge till de kommer orka göra det.



Attityden hos den som skrivit detta är vad vi behöver mindre av i spelbranschen. Alla lista ovan är friska fläktar i en unken verklighet.

Gilla:
upp
6 röster

Popvecka 35: Svensk soul, Grimes och en oväntad Puff Daddy-remix

Svante Allmungs 10:03 29 Aug 2014
Veckans singel

Om du av någon anledning har gått i blindo under sommaren så hade svenska Dim Out kanske årstidens mest underskattade plåga med Förort. Den svengelska romantiseringen av allemansrätten gick i alla fall rakt in i mitt hjärta med den visuellet färgglada musikvideon och därför är jag lycklig över att Norrköping-sonen nu har en singel för hösten. Hurricane - denna gång helt på engelska - är ett gitarrdrivet soulstycke och perfekt soundtrack för höstlövens ankomst. Håll utkik, för en fullängdare från den svenska soulens mest spännande uppstikare är snart här och jag kan knappt vänta. 

Veckans musikvideo

En ny musikvideo från Grimes är alltid en ny musikvideo från Grimes. Den kanadensiska drottningen av obskyr men medryckande electropop lyckas alltid imponera med cinematiska tolkningar av sina låtar och denna för senaste singeln Go är inget undantag. Gör dig redo att tappa andan när hon än en gång drar sitt svärd i ett häpnandsväckande - Dune-esque - landskap för att sedan teleporteras till en hypnotiserande ravemiljö. De två skådeplatserna är i alla bemärkelser bådas kontraster men fungerar fantastiskt tillsammans i en fängslande symbios.

Veckans remix

Hallå, hörni! P Diddy har remixat Smashing Pumpkins! Va? Ja jag vet att det kanske är svårt att ta in men samarbetet såg säkerligen mer logiskt ut år 1998 då Sean Combs gick under namnet Puff Daddy och erövrade topplistorna medan Pumpkins var giganter inom den alternativa rocken. Så någon skivbolagspamp ansåg att en remix av låten Ava Adore var helt logisk marknadsföring. I slutändan släpptes inte hiphop-gigantens tolkning men nu 16 år senare - i och med släppet av albumet Adores gigantiska nyutgåva - kan vi äntligen höra den. Remixen är i retrospekt kanske något galen men tycks ändå ha åldrats med förvånandsvärt mycket värdighet. Här är originalets melankoliska gitarrtoner frånvarande när storslagna strängar och bombastiska trummor istället tar över. I slutändan saknas dock det allra viktigaste; en vers från Puffy själv.

Rivers Cuomo - Harvard

Veckans sitcom

Som att Weezer-frontmannen Rivers Cuomo inte redan hade ett fiktionellt klingande namn så kommer nu hans collegeliv bli till en tv-serie. Efter att bandet rönte enorma framgångar med debuten The Blue Album valde sångaren att ta ett steg tillbaka och började studera vid Harvard sporadiskt fram till 2006. Denna historia är inspirationen bakom DeTour, en serie från Psych-skaparen Steve Franks där vi kommer få följa en karaktär baserad på Cuomo. Fox har begärt en pilot och verkar rätt säkra på att den kommer ge upphov till minst en säsong av ett drama á la Undeclared med lättsmälta rockackord.

Gilla:
upp
5 röster

Bloggar

  • Stockholm
  • Göteborg
  • Malmö


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!