Den testosteronpumpade börshajkomedin The Wolf of Wall Street är den femte gemensamma frukt som skördats av Martin Scorsese och Leonardo DiCaprio, ett samarbete som varit avgörande för den senares övergång från fager hjärtekrossare till ”seriös skådespelare”. Metamorfosen blev även en fysisk sådan när han började envisas med fult ansiktshår och en bekväm plufsighet som kulminerade med det plågade bulldoggtrynet i Shutter Island.
Samarbetsduon närmar sig återigen en ”period piece”, om än en mer samtida sådan när det drogas och kastas dvärgar på Wall Street. Den stora skillnaden märks i DiCaprios återupptäckta rörlighet. Även om han ju är några träningspass från medspelaren Matthew McConaugheys patenterade tvättbräda, ser vi den tidsmaskinella föryngringen i Den store Gatsby kombineras med en mer fysiskt krävande roll.
Visst finns det fog för misstankar om att The Wolf of Wall Street är en slags ålderskris. Något överraskande sneglas det mot ”tits & ass”-hållet och satiren glöms emellanåt bort i allt backanaliskt bockbeteende (möjligen ett spår av manusförfattaren Terence Winter, vars Boardwalk Empire frossar i förbudstidens sprit och perversioner). Men det är glädjande hur desperationen får DiCaprio att spänna sina fysiska komedimuskler.
Efter en intensiv pundarsession försöker huvudpersonen motarbeta en kroppskortslutning, vilket resulterar i en slapsticksekvens. Svettigt, rörigt och utmattande – men kampen fortsätter som om DiCaprio vore på väg upp mot scenen för att motta sin första Oscarsstatyett. Den pågår tillräckligt länge för att likna ett uthållighetstest, när han fortsätter att bekämpa kroppens begränsningar och slänger i sig mer grejer för att festen ska fortsätta. Jag antar att det här är en filmisk motsvarighet till en näve Viagra.
/Sebastian
