Alla har en relation till träning. Man tränar aktivt, eller så väljer man att inte träna. Eller så försöker man träna. Nöjesguidens Rasmus Blom har försökt. Så här gick det.
Nyårslöftet och beach 2013 är på obehagligt avstånd. De flyger som två vaksamma örnar över mig. Jag står mittemellan. Båda de här påhittade koncepten uppmanar till träning. Inte av hälsomässiga skäl nödvändigtvis, jag menar, det får gärna se ut hur det vill på insidan av kroppen. Där kan lungorna få vara punkterade och hjärtat sakna taktkänsla, det gör mig inte så mycket. Nej, nyårslöftet och stranden handlar om hur jag ser ut på utsidan. Jag vill inte sticka ut i den där vykortsidyllen i sommar, där välbyggda barn bygger sandreplikor av Burj Khalifa och där älskare ligger i solstolar och plågar sina Instagram-följare med perfekta motljusbilder på varandra. Det är, hur ängsligt det än låter, trendigt med träning. Café- och Metro Mode-redaktionen är överens, dock med helt olika angreppsvinklar. Där den ena försöker slita upp träd från rötterna iförda schamponerade lösskägg, springer den andra på händerna efter direktiv från personliga tränare som studsar runt på kängurubollar. Men så finns det vi andra. Vi som bär vårt dåliga samvete med stolthet. Vi som aldrig har ”kommit igång” riktigt. Vi som tycker att den där livsstilen känns så otroligt främmande. Varför har de på sig självlysande kläder? Vad är det här ”löpbandet” de springer på? Och varför ser man siluetterna av deras könsdelar?
De här människorna är ”de andra” som Jocke Berg skulle säga – våra liv ser annorlunda ut. Vi lever efter Nöjesguidendieten. Ska vi prata om Nöjesguidendieten? Gärna för mig. Den börjar med en espresso så stark att den skulle kunna fungera som ambulanspersonalens hjärtstartare. När kroppen skriker ”CLEAR” sveper du kaffet och har därmed startat dagen. Dieten består sedan av laxrullader på tandpetare och sponsrad öl som intas på valfritt butiksevenemang med en gästlista bestående av arkitektstuderande män i fluga. Steget därefter är att bli berusad. Livsstilen kräver att du är fullare än ett Twitterflöde efter en Beyoncékonsert - detta för att dribbla bort kroppens hungerkänslor. Träna sedan 30 sekunder i en 90 centimeter bred säng på en 30 kvadratmeter stor centralt belägen yta hos valfri person med 60 högskolepoäng Genusvetenskap. Använd skydd. Vakna upp. Börja om procedur – ”CLEAR”.
Du lever efter Nöjesguidendieten tills du blir känslomässigt avtrubbad, socialt outhärdlig och börjar gilla dina egna bilder på Instagram. Men det kommer en dag när du plötsligt bestämmer dig. Du fuktar ett äpple och putsar det med tröjärmen. Du känner den friska smaken och sätter av mot skogen. Du ”rensar tankarna” och lovar dig själv att ”från och med nu” bli en sundare människa. Nej då. Det kommer en dag när din bästa vän, över lite go tandpetarmat, kommer på idén att du borde göra ett cyniskt träningsreportage och du gör dig rolig över den sagolikt dåliga idén men stjäl den rakt av och går till din redaktör och ber om pengar för att genomföra det. Du kan framstå som ”bjussig” på kuppen när du egentligen bara vill få utlopp för dina mörkaste tankar om andra människor.
Hur som helst. Jag packar en väska med kläder. Men inget turkost eller limegrönt, det går bara inte. Varken min garderob eller värdighet tillåter det. Tröja och byxor i diskreta färger. Vattenflaska. En banan? Det är svårt, på ett sätt är jag den mest fåfänga person du någonsin kommer att höra talas om, kanske är det därför jag tycker om att jobba med text. Här kan jag styra bilden av mig själv precis som jag vill ha den, med ord lura folk att jag är en person som egentligen inte finns. Motsvarigheten till att spegla sig i tre timmar innan en utekväll är att flytta ett kommatecken fram och tillbaka i två dygn innan publicering. Det är inte så sexigt. Men nog om mig, jag älskar att glida ifrån det här ämnet och jag har gjort det i hela mitt liv - TRÄNING! Jag stänger väskan och beger mig mot gymmet.
Min research har bestått i att mentalt förbereda mig. Jag har bland annat surfat omkring på svenska gymsajter. Mycket av marknadsföringen är vettig, den bästa är lugn och kommunicerar hälsa och just att ”komma igång” i egen takt. Annan reklam är mer hysterisk. I en PR-video som riktar sig till ”hela familjen” sveper en kamera över ansiktsmålade barn och en röst berättar hur ”minisarna får leka av sig med sina kompisar”. Det är alldeles för magstarkt för min smak. Mammor och pappor rufsar sina minisar i håret och skrattar åt det tokiga i att bara få jogga runt på den här knasiga planeten. Men så har jag också stött på genuint intressanta träningsfenomen. ”Ångestloppet – Skrik ut din ångest i världens kortaste stadslopp.” Det går ut på att hundratals människor springer upp för en 200 meter lång backe på Södermalm i Stockholm och skriker allt vad de orkar. Jag älskar den tanken. Det har skapat mig en mer nyansrik bild av träning.
Jag kliver in i omklädningsrummet, dödens väntrum. Män tillsammans i omklädningsrum är en upplevelse. För så mycket kan jag säga, att nakna kroppar hamnar i mycket ovärdiga positioner när handdukar ska bistå dess mest svårtillgängliga platser. Det råder en så avslappnad inställning till nakenhet här inne. Och nu säger jag det: Penisen är ett fruktansvärt könsorgan. Hur kan man föra ett avslappnat samtal när penisen är så närvarande? Tillsammans med den kvava fukten från duscharna och kropparna blir stämningen olidlig. Också ordningen i vilken människor väljer att ta på och av sig sina klädesplagg. Endast strumpor och t-shirt är till exempel en estetiskt motbjudande kombination. Men det är sedan gammalt. Jag byter hastigt om och försvinner därifrån.
Det bor en pigghet i den här anläggningen som gör mig misstänksam. Jag vill säga som Bob Dylan att ”I just want you to know, I can see through your masks”, men är ännu inte i position att göra det. För tänk om det inte alls är ett skådespel? Tänk om de här människorna faktiskt är sådär nära till skratt och spontant hjälpsamma hela tiden? Att deras meningar alltid avslutas i överdriven falsett. Tänk om det är ”träningen” som gör såhär med dem? Att det är deras sinnen som är friska och alerta och mitt som är sjukt och plågat. Jag ser en kvinna bakom receptionen – ensam med sina tankar. Jag går fram och hon ler så hårt att hela huden spänns över ansiktet på henne när hon pekar åt vilket håll jag ska gå. Jag möter hennes blick och spänner ögonen i henne: Finns det en hjärna där inne?
Inne i själva gymmet möts jag av stora män i små kläder. Är det de stora männen som gör de små kläderna eller de små kläderna som gör de stora männen? Det vita pulvret som männen har på händerna för att lyfta stängerna har jag annars bara sett nattklubbschefer ta i näsan för att lyfta nätterna. Människor gör obehagliga kroppsljud när jag vandrar förbi dem. Eller, till en viss gräns stönar de kontrollerat och smakfullt, men när de anstränger sig till bristningsgränsen spränger de en ljudvall och skapar ett läte från djupet av deras innersta väsen. Ett läte från djurriket som gör mig illa berörd. Det finns speglar överallt. Röda, svettiga människor står och uppdaterar varandra med det senaste skvallret. De flesta ser helt normalbegåvade ut och inte alls som i mina fördomar.
Jag springer på löpbandet och efter en stund känns det helt okej. Jag koncentrerar mig allt mindre på omgivningen och tänker klarare, när jag hittar ett bra tempo hamnar jag liksom inuti mitt eget huvud. Under dagarna som följer gör jag yoga, bodybalance och lyfter tyngder. Mina armar blir stora och avslöjar vackra ådror på ett ganska spektakulärt sätt när jag lyfter tyngder, jag vet inte hur det är med er men jag ser mycket häftig ut när jag lyfter tunga (nåja) hantlar. Det händer också att jag studerar mig själv, på ett inte alltid så charmigt sätt, när jag lyfter. Men jag kan inte låta bli, för jag ser hur min kropp expanderar. Jag ställer mig på en crosstrainer och blir plötsligt hälften människa, hälften maskin. En cyborg som pumpar sig fram genom tillvaron. Och jag hejar nu glatt på den hjärndöda receptionisten varje gång jag passerar henne. Hon är så mycket trevligare än en bartender när allt kommer omkring. Och jag ser i hennes själlösa uttryck att hon står bakom mig i min slutgiltiga mästerplan att bli en mördarmaskin.
Men min tid på gymmet lider mot sitt slut. Bara under den här korta tiden har jag stillat ett dåligt samvete som jag haft sedan jag var mini. Kanske kommer jag att fortsätta röra mig här, kanske går det att hitta ett sätt att kombinera träningen med min tidigare livsstil. Jag vill ha det bästa av de här två världarna. I ett parallellt universum vill jag också att en reporter från Aktiv Träning ska skriva ett undersökande reportage efter Nöjesguidendieten. Alla världar måste mötas. Annars skapar den här trenden en estetiskt perfekt men intellektuellt ointressant samtid. Och det går jag inte med på, så även om jag inte lyckas bygga om min kropp till ett dödligt vapen ska jag finnas där i sommar. Mitt i vykortsidyllen.
