Basement Jaxx söker kosmisk kontakt. Och lite hud.

00:00 20 Sep 2009

Det var länge sedan Basement Jaxx var en klubbakt för avantgardet. Idag är de en huvudattraktion för festivaler och en magnet för sjungande gäster som bjussar på lite crossover-potential i gengäld för en aning klubbcred. Nöjesguiden fångade den själutnämnda hippien Felix Buxton för att fråga om det och om Basement Jaxxs samarbete och kosmiska diskussioner med Yoko Ono.

Felix Buxton har svårt att fokusera på fotograf-Johannes instruktioner om att titta in i kameran.

-- Men det är ju orättvist! Då ser ju alla andra vad som finns bakom mig, men inte jag. Och jag är väl ändå huvudpersonen? 
 
De allt vildare bildidéerna, som fått den stackars skivbolagsrepresentanten att blekna och bara med största tveksamhet fört vidare till bandet, visar sig falla i mycket bördig jord. Faktum är att Felix Buxton och Simon Ratcliffe blir så till sig över förslaget att de nästan slåss om vem som ska få träffa Nöjesguidens utsända. Och det beror till mycket liten del på undertecknads charm eller rykte.  Men att Basement Jaxx är förtjusta i exponerad hud förvånar inte den som sett deras videos, gjorda för att vara så iögonfallande som möjligt. Liksom deras uppträdanden.
 
-- Gör en show, sa de när vi först hade gått med att göra ett album snarare än bara tolvor. Men vi är ju bara DJ:s, hur skulle det gå till, undrade vi. Elektroniska akter bakom skivspelare och synthar är ju så trista att se, och det ville vi absolut inte hamna i. Men tyvärr insåg vi att vi ändå var på väg i en sådan riktning lite för sent. Första gången vi spelade på Glastonbury – jag minns inte ens vilket år det var – hamnade vi direkt på en av de lite större scenerna. Jag tyckte att giget gick bra, men sedan fick jag se en inspelning av ”showen”, och det var verkligen rubbish. Visserligen inte sämre än de flesta stillastående och ointresserade rockbands liveshower, men vi ville något mer. Vi älskar teater, vi älskar att uppträda, och då är det inte tillräckligt med några liveinstrument, lite rök och en och annan gästsångare för att det ska bli underhållande.
-- Den Glastonbury-spelningen fick oss att vakna. Efter det bestämde vi oss för att vi måste bry oss om hur vi ser ut. När vi kom tillbaka till Glastonbury några år senare, som ersättare för Kylie som festivalens toppnamn, hade vi alltså med oss 30 trummisar på scenen, till att börja med.
 
Saknar ni aldrig det småskaliga?
-- Vi fortsätter med våra DJ-set, på klubbar och för klubbheads, men aldrig på de stora scenerna. För dem har vi något annat.
 
På sitt nya album Scars har Basement Jaxx uppgraderat vokalgästerna ytterligare. Där trängs Kelis, Lightspeed Champion, Paloma Faith och Eli ”Paperboy” Reed. Bland andra.
- Men vet du vad det sjukaste var? Jag hade trott att de flesta ville skriva sina egna bidrag själva, men ingen av dem ville. Jag satt i studion och höll på med en låt en morgon, till exempel, just när det hade krashat med min tjej. Just då kom Santigold in och sa att hon älskade det jag sjöng, och att hon gärna ville sjunga det på vår skiva om hon fick.
 
Berätta om Yoko Ono. Hur fick ni med henne?
-- När jag tog kontakt med Yoko från början var det inte hennes sång jag var ute efter i första hand. Jag ville ha en kosmisk diskussion. Jag har alltid varit en hippie, och Yoko Ono om någon borde ha svaren. Jag hade snubblat över en av hennes låtar, Kiss Kiss Kiss, medan jag letade Lennon-låtar, och blev nyfiken eftersom hon sjunger ” Just One Kiss”, och det har Basement Jaxx har en låt som heter så. Det allra sjukaste var att just som jag var som mest besatt av Yoko Ono hittade jag en intervju där hon sa att Basement Jaxx var hennes favoritmusik. Vi var liksom synkroniserade, på något sätt. Men det viktigaste med vårt samarbete var att det gav mig chansen att ställa mina frågor om religion och om livet till henne.
Det där med konst verkar rätt viktigt för Basement Jaxx. Ni har tonsatt ett konstverk på Tate Modern.
-- Ja, just det. Hip, Hip, Hoorah! av Karel Appel. Men det var faktiskt inte vårt förstahandsval när vi blev tillfrågade. Vi hade velat tonsätta Salvador Dali, särskilt hans hummertelefon. Men Tate sa nej, så vi fick ta det näst bästa.
 
Foto: Johannes Helje
Stad: 
Artist: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!