Foto: Jimmy Backius
Ann-Sofie Backs senaste kollektioner för Ateljelinjen har haft teman som porr, Gud och våld. Hon lyckas på något sätt vara både svenskt modes gudfader och rebell och vann senast årets designer på Ellegalan.
Varför gillar du mejlintervjuer?
– Det är skönt att slippa prata med folk. Och jag blir alltid missförstådd. Stackars mig.
Våldsam sport var temat för Atelje SS13, vad är din relation till den sortens maskulinitet?
– I stort sett ingen, det övergripande temat för denna och nästa kollektion var våld. Men jag kan inte säga att jag har lyckats med någon av dem, att verkligen göra något våldsamt på riktigt.
Hur kommer det sig att ni har gjort en II på varje Atelje-kollektion hittills?
– Till skillnad från andra gillar jag uppföljare.
Ert företags omsättning har ökat med 60 procent de senaste åren enligt Habit, vad är orsaken?
– Hon heter Jennie Rosén och är min businesspartner, det tog mig fyra år att hitta henne! Sedan måste jag säga att min egen inställning har ändrats. Jag har aldrig brytt mig om vad som händer efter att jag har designat kläder, men nu känner jag en viss trötthet inför fantasiskapelser. Jag kan göra design som får en massa press, det har aldrig varit ett problem. Jag behövde en ny utmaning och ville se kläderna på folk, det är fan kul.
Gillar du att driva ett företag, eller känns det mer som ett nödvändigt ont?
– Jag blir vansinnig på det allmänna hatet mot företag i Sverige, som tyvärr inte bara drivs på riksdagsnivå. Vi har även alla idioter som fortfarande dras med uppfattningen om att de blir utnyttjade av sin arbetsplats eller chef. Jag är helt gobsmacked över att en konservativ regering är så korkad och gör så lite. I övrigt gillar jag det, ja.
Hur menar du att folk inte blir utnyttjade av sin arbetsplats eller chef? Tycker du aldrig synd om alla unga assistenter som blir körda med i branschen, till exempel?
– Nej, jag tycker inte synd om dem, vem är det som blir körd med i Sverige? Här tycker jag mer synd om cheferna och de som har modet att ge andra människor jobb genom att starta företag. Om man inte vill jobba åt någon är det helt fritt att själv ta ansvar och bära bördan av att driva företag. Slutgnällt.
Nu recenseras Ann-Sofie Back Atelje på Style.com, vilket verkligen inte är alla förunnat. Bryr du dig om vad de skriver?
– Jag bryr mig sjukt mycket. Jag gjorde till exempel en fruktansvärt usel presentation för journalisten från Style.com i Paris sist. Det var hemskt, jag lider av panikångest och fick en blackout när jag försökte beskriva kollektionen. Som tur var blev recensionen inte lika dålig. Men det är ett slags erkännande antar jag, särskilt för mig som ignorerades av dem tills jag började med Atelje.
Tidningen Contributor gjorde nyligen ett hyllningsnummer till dig, hur reagerade du på det?
– Jag blev helt paff. Det är bland det finaste någon har gjort för mig någonsin och då ska man tänka på alla otroligt duktiga människor som har hjälpt mig under åren. Jag är tyvärr dålig på att visa uppskattning, men det de gjorde var helt sjukt!
Kände du igen dig i hyllningstexterna?
– Jag har inte läst allt. Jag tycker att det är svårt, förmodligen för att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen om det är bra och blir upprörd om det är dåligt.
En modestudent beskriver dig bland annat som en stor förebild på svenska modeskolor, känner du dig som det?
– På sätt och vis ja, men jag önskar ingen en så krokig lång väg som jag har valt. Jag råder dem att göra det lättare för sig.
Hur var det en krokig lång väg?
– Det tog mig lång tid att förstå modebranschen och jag har stretat emot mycket, vilket verkar onödigt nu i efterhand. Saker som tar andra designers fyra säsonger att inse har tagit mig tio år.
Men tror du inte att det är det som har gjort dig till en intressant designer?
– Jag anser att jag borde ha kunnat vara både intressant och smart.
Berätta om era kataloger för BACK, ni använder inte klassiska modeller utan kvinnor med karaktär i branschen?
– Jag hade ”vanliga människor” på mina visningar från 2002–2006 och använde mig heller aldrig av modeller i mina stylingjobb för Self Service och Dazed & Confused under 2000-talet. Det var inget försök att få vanliga tjejer att må bra utan för att jag fascinerades av en annan typ av utseende än det rådande skönhetsidealet. Men efter mycket om och men insåg jag att ingen såg hur mina kläder såg ut, eftersom de var så koncentrerade på vad vissa kallade ”mina tjocka dvärgar”. Det var ju mode jag var intresserad av och jag tyckte att min design var värd att ses och inte gömmas bakom vad som blev ett spektakel i vissas ögon. Vad jag gör nu med katalogbilderna för BACK-kollektionen är en utveckling av det, men jag väljer att inte skjuta mig själv i foten för det. Utöver det vill jag säga att jag absolut inte har något emot modeller. Jag älskar Frida Gustavsson både till utseende och personlighet, hon är grym.
I Madeleine Levys recension av BACK FW12 i Bon sa du att du var trött på minimalismen, kan du berätta om det?
– Jag blev bara trött på den, som på allt annat som upprepas för många gånger på ett dåligt sätt.
Är minimalismen för enkel att göra nu för tiden, det vill säga för enkel för kedjorna att kopiera?
– Något åt det hållet.
Vad kommer efter minimalismen?
– Kaos.
Vad kommer ni att göra under 2013?
– Vi försöker bli bättre på allt vi redan gör. Och lite annat. Du får se.
