Letar efter tålamodet, men nej.

Soraya Hashim 20:17 16 Jul 2014

Bilden jag får i huvudet av insiktiga insiktsmän med splitternya insiktsglasögon som precis har upptäckt att världen har patriarkala, rasistiska, homo- och transfoba strukturer och bara måste dela med sig på internet/krogen/jobbet/varsomheeelst av sina ytkrafsande men ogenerat långrandiga analyser.

Känslan när dessa insiktiga insiktsmän får enorma mängder cred, hyllningar och uppmärksamhet trots att de som utsätts för strukturerna som insiktsmännen just har upptäckt - har skrivit, analyserat, skrikit, sjungit, demonstrerat, agerat och gjort och gör allt de kan för att synliggöra detta sedan långt innan insiktsmännen var födda.

Men att iniktsmännen alltid har haft och alltid kommer att ha privilegiet att bara inte lyssna

Känslan av att saker tydligen bara hörs när de som redan är on top säger dem

och att de som är on top inte har något emot att ta utrymmet ännu en gång.

Att de dessutom plötsligt framstår som himla världsräddande helgon som UPPFUNNIT insikten

..trots att deras insikt borde varit så enormt självklar sedan alltid (men inte har behövt vara det för att - just det! - vi lever i ett patriarkalt, rasistiskt, homo- och transfobt samhälle) gör mig exakt så här trött:

Asså, verkligen toppen att ni är med!

Heja getting there och så vidare! Men se gärna också att bara för att ni just fått dessa insikter så betyder det inte att ni inte fortfarande är en aktiv del av strukturen och läs gärna på om vad ni kan göra för att lämna plats åt andra. För tro det eller ej, det finns människor som kommit ganska mycket längre i sina analyser av det ni precis börjat ana och de kan vara värda att läsa, lyssna på och lyfta. Det måste alltså inte alltid vara ni som hörs.

Mmm.. jag vet, chockerade.

 

 

Okej, pusskramhej!

 

Gilla:
upp
30 röster

Tack!

Soraya Hashim 09:14 10 Jul 2014

Är helt tagen av reaktionerna på förra texten. Tack snälla alla som har hört av sig, delat, mailat, twittrat, dm:at och sms:at.

Tack!

Gilla:
upp
22 röster

Det som hände i Almedalen

Soraya Hashim 17:53 6 Jul 2014

Nu har det sjunkit in tror jag, det som hände på Almedalen. Det var en av mina märkligaste och mest ögonöppnande, självinsiktiga stunder någonsin och jag vet inte ens om det går att sätta ord på, men jag ska försöka. Detta kommer bli min längsta text, för det är vääääldigt mycket som behöver komma ut.

Bakgrund: För mig har min identitet utifrån mitt etniska ursprung och min hudfärg alltid varit något extremt privat. Jag har sällan några problem med att öppna upp mig och prata om saker som andra kanske skulle tycka är pinsamma eller för intima, det har knappt varit en grej eller kostat mig något att babbla på. Men den här delen av min identitet har varit väldigt outforskad och jag har haft problem att sätta ord på det. Jag har kanske inte heller haft otroligt många att prata om det med. Alltså personer i samma situation. Jag växte upp i ett väldigt vitt medelklassigt sammanhang. Mina sammanhang som vuxen är väldigt media/kulturmedelklassigt vita och har alltid varit det. Den absoluta majoriteten av mina nära vänner är vita och de som inte är det har också vita vänner och sammanhang. Jag tror inte att jag har tyckt eller förstått att det spelade någon roll fram tills nyligen. Jag menar visst, när jag växte upp försökte jag göra allt jag kunde för att dölja min bakgrund. Visst, jag vägrade läsa hemspråk eller prata persiska med min mamma framför andra för att jag skämdes och ville putta ifrån mig allt som kunde uppfattas som fel eller annorlunda. Visst jag kände mig alltid ful och ovärd för att jag var mörkare och hårigare än alla andra. Visst, jag spenderade hela somrar i skuggan för att inte bli ännu brunare än jag redan var och stå ut ännu mer från gruppen än jag redan gjorde. Men det är väl bara sånt barn gör eller?

Det är inte att jag inte varit medveten om både öppen, dold och slentrianmässig rasism eller att jag inte utsatts för den, men eftersom jag samtidigt har haft andra privilegier uppfattade jag det inte alltid som så farligt när jag var yngre. Det har bara varit något jag som mörkare än mina vänner får ta (fyfaan, det här är så jävla jobbigt att skriva). När jag var yngre såg jag det som enskilda olyckliga tillfällen, enskilda idioter jag råkat på - aldrig som något strukturellt. I efterhand fattar jag att om jag hade haft fler nära rasifierade vänner när jag växte upp så kanske vi hade kunnat jämföra upplevelser med varandra och kanske komma fram till ett annat svar än "jaja, det var väl inte hela världen - jag är ju lite annorlunda". Samtidigt har jag aldrig slutat påminnas om att jag är "den andra". Till exempel: sedan jag var barn har jag provocerats av frågan "Var kommer du ifrån?". När jag var liten kunde jag inte sätta ord på varför det gjorde mig så arg och frustrerad, utan det kom först i gymnasiet när jag förstod att jag som så gärna ville smälta in och vid tillfällen trodde att jag hade lyckats kände det som att någon hade avslöjat min bluff. Att någon tittat in i gruppen, pekat ut mig och sagt "Nänänä, du är inte som dom, du är nåt annat - så var är du ifrån?". Jag brukade titta ner på mina händer som var mörkare än mina vänners och tänka att när jag inte ser mig i spegeln är det bara den där randen mellan min vita handflata och huden ovanpå handen som avslöjar att jag inte är med i vi:et. Mina vänner försökte trösta och säga att de i alla fall tyckte att visst var svensk, jag kände mig ju som det inuti och visste heller inget annat - men det var så utmattande att alltid behöva bevisa det första gången jag mötte en ny person som ur kontext inledde med Var kommer du ifrån. Jag ville inte bevisa mig mer. Jag ville bara få vara. Jag ville vara ifred. Lika ifred som jag ville vara när någon rasifierad tyckte att jag förnekade mina rötter genom att säga att jag känner mig svensk.

När jag var runt 20 år kom tidningen Gringo ut. Man kan säga mycket obra om den där tidningen, men det var första gången någon ovanifrån sa till mig att jag som rasifierad var värd något också tack vare att jag hade en annan bakgrund, kunskap och erfarenhet än det som för mig och samhället var det normala. Att det jag sett som mindre värt och rakt av pinsamt - det jag alltid hade haft komplex för och försökt dölja - var något neutralt eller till och med positivt. Att jag skulle vara stolt över allt jag är. Att min svenskhet inte stod i motsats till allt annat jag också bär med mig. Att jag kunde få vara både och och allt om jag vill. Att jag kunde bygga min identitet som JAG ville, att det var upp till mig att definiera.

Sen började flera års process av att hitta mig själv i allt det. Jag vill inte dra någon snyfthistoria om det här, men som rasifierad i nästan enbart vita sammanhang har det såklart varit ensamt att försöka lista ut vad jag känt och vad det betyder eftersom jag inte kunnat analysera det med människor som har liknande erfarenheter. Jag har nästan aldrig pratat om det med mina vänner för att jag inte har orkat förklara dubbelheterna och nyanserna i det. Jag har inte velat låsa fast mig i en förklaring för att jag har vetat att jag inte varit klar med mitt letande eller velat peka på mitt eget utanförskap. Framför allt ville jag inte alltid prata om det. Det var sällan ett aktivt problem i mitt liv och då fanns det inget behov heller att vända och vrida på varenda känslosten. Det var inget som skavde i mig varenda dag (som sagt, jag är medveten om att jag har varit medlelklassigt priviligerad). Jag hade blivit trygg med mig själv i det som vissa kallar för mellanförskapet (=man får aldrig vara med på lika villkor?) och sett till att mestadels omge mig av personer där jag inte behövde förklara eller försvara. Naturligtvis dök det upp många situationer, men det var inte varenda timme av mitt liv.

2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen och något hände med mig och mitt sammanhang. Då var jag 26 år och jobbade som programledare på P3. Jag förstod snabbt att det som skulle hända var att SD skulle ändra människors retorik. Att det skulle leda till en normalisering av strukturell rasism och förblinda människor och framför allt media som ju är ett extremt vitt sammanhang. Det tydligaste var när vi kallades på möte där vi fick veta att vi inte fick kalla dem för rasister i radio längre. De skulle heta främlingsfientliga. Det var inte direkt mängder med så kallade "främlingar" som jobbade på Sveriges Radio i Göteborg då och när man sitter på pisskontrakt och är rädd att inte få förnyat så är det inte skitlätt att säga ifrån mot örti chefer. Det här var ett beslut som var taget uppifrån och inget som direkt hade utrymme att diskuteras. Eftersom Sverigedemokraterna är himla trigger happy när det kommer till att anmäla saker till Granskningsnämnden blev även "främlingsfientliga" plötsligt problematiskt. Vi kallades in till ett nytt möte och fick veta att medan fallet höll på att diskuteras så skulle vi inte kalla dem något alls. De skulle tillsvidare bara vara ett helt vanligt parti. Där gick min gräns. Den borde ha dragits mycket tidigare och idag hade jag kanske vågat det, men då blev resultatet att jag envisades med att under en period alltid kalla Jimmie Åkesson för Jimmie Shalalalala Åkesson. Även det anmäldes. Granskningsnämnden kom i alla fall fram till att vi fick kalla SD för främlingsfientliga och så var det inte mer med det. SD fortsatte att normaliseras och i sin tur normalisera rasism. Varje utspel, skandal och avslöjande började ses som enskilda incidenter istället för del av ett större sammanhang. Jag är fullt medveten om att Sverigedemokraterna inte är det enda problemet med rasism i samhället, men de har makt. De sitter i riksdagen och de normaliserar och sätter attityder för samhället uppifrån. Och ju mer rasism normaliseras uppifrån, desto lättare är det att vara rasistisk längre ner i näringskedjan och det i sin tur får dem att veka mer "okej" = de får ännu fler röster och mer makt. Så JO. SD är ett jättestort problem. För varje golfrunda Musikhjälpen auktionerar ut eller fråga som Jimmie Åkesson får om vilka låtar han ska lyssna på i sommar, normaliseras hans rasistiska politik. Och media har ett enormt ansvar som duckas för och som kanske är svårt att se när man själv inte är den som drabbas varenda dag av rasism pga är vit.

Klipp till 2014. Jag har flyttat till Stockholm, fått fler rasifierade vänner men håller fortfarande till i nästan uteslutande vita sammanhang. Den antirasistiska rörelsen växer sig starkare och människor är mer verbala än någonsin kring de här frågorna. De diskuteras hela tiden av olika assmarta människor i artiklar, på twitter, bloggar och i debatter. Rörelsen växer därför att den behöver det, därför att vi lever i ett samhälle som på fyra år har hunnit bli väldigt mycket mer rasistiskt. Och framför allt slentrianrasistiskt. Saker passerar på ett sätt de inte hade kunnat för några år sedan, men bullshitpolisen är också starkare. Jag skriver mer än någonsin om de här frågorna och kommer på mig själv med att prata om dem hela tiden, men forfarande är jag tyst om min identitet. Om det där sökandet inuti. Det har fått backa för något mer akut. När resultatet för EU-valet kom ut stannade något upp i mig. Det är som ett trauma, när hela ens värld stannar och man blir chockad av hur alla andra beter sig som att världen fortsätter snurra. Alla andra som fortsätter posta gulliga gifar och prata om kanelbullar och ordvitsa medan man själv känner att allt man visste har rasat. Det är inte svårt att göra kopplingen att det känns så för att jag fortfarande i majoritet har ett väldigt vitt sammanhang. Jag säger inte att mina vita vänner inte bryr sig eller inte avskyr att det är som det är, jag säger bara att jag inte kan tänka på något annat. Att jag inte har råd. Att jag är rädd att röra mig ute på ett sätt som mina vita vänner aldrig kommer behöva vara och att det gör att jag ibland kan känna mig utanför. För att jag har ett sånt enormt behov av att prata om det här och har inte alltid har utrymme att göra det eller känner att jag kan med.

Så kom Almedalen. Almedalen är en konstig plats där jag inte tror att någon egentligen kan känna sig helt innanför, men låt oss säga att det är extra svårt när stan är full av rasister och nazister som utan att behöva skämmas går omkring i SvP-tröjor, Sverigedemokraternajackor och Heja Jimmie!-t-shirts. Låt oss säga att det är svårt att må bra i ett sammanhang där man som rasifierad är så rädd för att gå ensam, ens på dagtid, att man ber främlingar följa en mellan seminarier. Låt oss säga att känslan av att Almedalen är "spännande" och "lärorikt" är helt obefintlig när människor blir hotade av nazister och rasister på grund av sin hudfärg och man inte har en aning om vad som är en potentiellt farlig situation eftersom alla galningar inte har en tröja som signalerar att de är galningar. De första dagarna gick jag mest och var rädd, jag tyckte allt var skit förutom när jag träffade på vänner, hängde med mina kollegor eller var full. Samtidigt hände något. Jag träffade de där människorna som skriver de här artiklarna, de som slåss på twitter och säger alla de här assmarta sakerna. Till en början kände jag mig lite dum. Här kommer jag och mina vita sammanhang, vad vet jag om något? Ni som är så kunniga och jag har mina *identitetskänslor*. Kanske var det hotet utifrån, kanske var det något annat, men sakta men säkert hamnade jag mer och mer i rasifierade sammanhang under veckan trots att jag i början inte var helt säker på att jag fick var där. Och så fort dörren öppnades på glänt, slogs den vidöppen av mitt uppdämda behov att få prataprataprataprataprata. Varenda gång jag stötte på Nabila, Valerie, Barakat, Samson eller någon annan så kom det ut, allt det där som kliat på ytan och allt som begravts längst ner, allt det där som jag behövde säga och fråga om och lyssna på. Jag vet att det låter otroligt insnöat och rakt av idiotiskt, som att det här är första gången jag pratar med någon rasifierad om rasism. Det är det naturligtvis inte. Men att face to face få prata med så kloka, pålästa och kick ass-människor som jag annars bara läser eller twittrar med om allt det som brunnit i mig, just där och då när det kändes som att allt skulle explodera var.. befriande. Att få prata så länge och intensivt och så många gånger utifrån att den jag pratar med också delar vissa av mina erfarenheter, har nog inte hänt innan. Att både få nysta i mina identitetsissues och prata om den antirasistiska kampen. Att i den stunden ha råd att inte tycka exakt likadant om hur antirasism ska föras men ändå ha utrymme att försöka förstå varandra var så nytt för mig. Jag fattade först efter vår första GUBBHEN-kväll att jag behöver separatistiska rum där jag kan tala, mötas och lyssna utifrån att jag är kvinna med andra kvinnor. Och jag har alltid tyckt att separatistiska ventiler för rasifierade har varit asbra, jag trodde bara inte att jag hade det behovet själv. Almedalen blev en plats där en oväntad sten lyfte från mitt bröst och mitt huvud fylldes av ännu fler tankar och perspektiv. Det är inte som att jag aldrig diskuterar eller skriver om rasism, men det var på något sätt som att en röd tråd började dras mellan alla bitarna fram till nu, att nivån höjdes. Jag hade ingen aning om att det var så mycket som tyngde mig förrän jag faktiskt hade fått säga det högt.

De sista Almedalsdagarna var mitt huvud ett stort stök av alla tankar om det här och jag kände mest självkritik och skam kring att jag inte har fattat det här behovet förut, att jag sett men inte tagit mina begränsningar på större allvar. Men på båtresan hem hamnade jag i det kanske viktigaste samtalet under veckan, med Mohammed Ryback. I nästan tre och en halv timme trasslade vi ut flera av trådarna som knutits under veckan och han hjälpte mig vända och vrida på kaoset och känna självinsikt istället för skam. Jag påmindes om att mina perspektiv också behövs, att de är värda något i sig i. Jag kände att jag inte behöver dras med mitt dubbla utanförskap ensam utan är välkommen in i innanförskapet. På bussen hem från båten var jag helt skakig i kroppen för att något hade skiftat i mig. Något var annorlunda och kan kanske aldrig bli likadant igen. Och jag vill inte att det blir likadant igen. Jag vet inte riktigt vad nästa steg är och jag är nästan snurrigare nu när jag skriver detta än jag var när jag gick på båten, men jag är enormt tacksam för att mina ögon öppnades ytterligare lite till. Kanske når jag aldrig ett färdigt svar om min identitet och jag kommer inte alltid vilja diskutera det för det är fortfarande för privat (bara att skriva den här texten känns så sjukt utelämnande att jag har vägt vad jag vågar säga högt i flera timmar nu). Men nu vet jag att jag kan, att det finns ett utrymme för mig att göra det och att det finns människor som jag kan lära mig så mycket av och som kan ta emot och förstå på ett sätt jag inte varit med om förut. Att jag inte är ensam.

 

PS. Jag kommer aldrig att ge credden till Almedalsarrangemanget för att allt detta positiva hände, glöm inte att det var någon som godkände att SvP fick vara där och hota människor både direkt och indirekt.

Gilla:
upp
234 röster

Soraya Hashim

Prenumerera: RSS-flöde

Soraya Hashim är en tjôtig, skivspelande göteborgare som gillar att gnida sig mot popkultur och äta mat. Helst samtidigt.

Efter ett par år som som programledare i P3 och en oundviklig livskris tog hon sin sambo, ett gäng flyttlådor och drog till Stockholm och nu... ... ja, det är bland annat det den här bloggen handlar om.

Mail: soraya.hashim@nojesguiden.se

Arkiv

Visa hela arkivet eller…



Bloggar

  • Stockholm
  • Göteborg
  • Malmö


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!