Deloeran är ett rätt roligt band. De vill vara hippa och är tydligt influerade av The Tough Alliance upptempolåtar. Samtidigt är de - spanjorer. Under konserten väntade man hela tiden på att den muskulöse sångaren med sina bohemiska latinolockar skulle gå av scenen och börja servera tapas. Keyboardisten fick feeling och gick loss på sina instrument som tjuren Ferdinand efter att han satt sig på humlan. Men jag gillar Deloeran, de gör trevlig musik, lyssnar gärna på deras skiva "Subiza" i en boombox på stranden. Samtidigt kan man känna att det är lite varken-eller-musik: inte tillräckligt tung och djup för att fungera som dansmusik, och låtarna är lite för skissartade för att bli klockrena popdängor.
Säkert! spelade precis som på Way Out West. Det måste vara landets säkraste festivalbokning: de är indieliknande men extremt lättlyssnade, inte för skräniga och inte för nedtonade, traditionella låtar men med fräscha texter. Jag gillar Annika Norlin som sångerska och textförfattare men kan tycka att musiken låter lite väl trist ibland. Live ännu mer än på skiva: rena rama knäckebröds-U2, med fläskigt bankande bastrummor för att pumpa upp stämningen maximalt hela tiden. Men man kunde inte klaga när hon spelade låtar som "Köttet är svagt". Dessutom tyckte jag det verkade som om trummisen hade elektroniska pads så att det blev lite sköna trummaskin-handklapp, en uppfriskande detalj.
När Junip började spela gick jag. José Gonzáles måste vara Sveriges mest överskattade sångare. Han är så uttryckslös att man somnar. Han borde hålla sig till sin gitarr och kanske samarbeta med Andreas TIlliander eller någon. Nu gör han bara världens mest meningslöst svartklädda musik. Thaikiosken i korsningen Södermannagatan/Ringvägen ("Lower Ring Side"... LOL/skjut mig) var helt klart att föredra.
Sedan spelade Midlake som jag hann höra större delen av konserten med. Det är ett band som rör sig i gränslandet mellan My Morning Jacket och Band of Horses, med en släng Fleet Foxes. Ni fattar - extremt skäggigt, extremt manligt, ibland rätt fint. Men jag kände ingen magi, trots att det är Brett Andersons favoritband (!) och att solnedgången var to die for.
Betydligt bättre var Jj. Åh, det var helt klart festivalens höjdpunkt vid sidan av Arcade Fire. Jag begriper inte hur de kan göra så vackra melankoliska poplåtar och så sömlöst glida över i tunga dansrytmer. Det känns aldrig krystat, allt kommer från hjärtat, och den pandasminkade sångerskan sjöng ut hela sin själ. Det var underbart. En oväntad men extremt fet överraskning kom i form av Lorentz & M. Sakarias som gjorde ett kort gästspel på en låt.
Lykke Li, då? Nja. Hon dansade och showade och bandet var, som det brukar heta, ösigt. Men publikkontakten var obefintlig - Lykke gav intrycket av att vara självmedveten och älska sin egen coolhet, som om hon spelade för sig själv och bandet snarare än för de tusentals människor som stod framför scenen. Och fine, det kan man väl göra, men jämfört med den intimitet som man kände under Jj-konserten blev det lite futtigt. Topplåten "Sadness is a blessing" borde ha kommit mot slutet av konserten men spelades som andra låt och slarvades därmed bort (konsertens stämning hade inte hunnit ikapp den stämning som denna låt representerar) och "Love out of lust" spelades alldeles för rockigt och snabbt, långt från den underbart fluffiga version vi hör på albumet. "I know places" var fin men blottade gittaristens brister - han hakade upp sig en halv sekund varje gång han skulle byta ackord, lite irriterande under en vacker ballad. En cool sak med konserten var dock när Lykke Li korsbefruktade sin "Youth knows no pain" med Kanyes Wests "Power". Mer gåtfull var det när hin gjorde en paus och lät The Knifes "Silent Shout" höras i ett par minuter mitt under konserten. Varför? Jaja. Det var ingen kass konsert men jag hade väntat mig mer.
Jag kände dock mycket Lykke Li-kärlek när jag ett par timmar senare dansade till en houseremix av hennes "I folow rivers" på en utomhusfest långt ute på Långholmen. Det var helt klart bättre än att lyssna på hennes eget framförande av den låten. Av denna enkla anledning: jag dansade själv, jag såg inte bara på när en rockstjärna dansade. Apropå det: ser inte Lykke Li ut lite som en en ung, kvinnlig Ozzy Osbourne?
/NRfN
1 kommentarer