Deloeran är ett rätt roligt band. De vill vara hippa och är tydligt influerade av The Tough Alliance upptempolåtar. Samtidigt är de - spanjorer. Under konserten väntade man hela tiden på att den muskulöse sångaren med sina bohemiska latinolockar skulle gå av scenen och börja servera tapas. Keyboardisten fick feeling och gick loss på sina instrument som tjuren Ferdinand efter att han satt sig på humlan. Men jag gillar Deloeran, de gör trevlig musik, lyssnar gärna på deras skiva "Subiza" i en boombox på stranden. Samtidigt kan man känna att det är lite varken-eller-musik: inte tillräckligt tung och djup för att fungera som dansmusik, och låtarna är lite för skissartade för att bli klockrena popdängor.

Säkert! spelade precis som på Way Out West. Det måste vara landets säkraste festivalbokning: de är indieliknande men extremt lättlyssnade, inte för skräniga och inte för nedtonade, traditionella låtar men med fräscha texter. Jag gillar Annika Norlin som sångerska och textförfattare men kan tycka att musiken låter lite väl trist ibland. Live ännu mer än på skiva: rena rama knäckebröds-U2, med fläskigt bankande bastrummor för att pumpa upp stämningen maximalt hela tiden. Men man kunde inte klaga när hon spelade låtar som "Köttet är svagt". Dessutom tyckte jag det verkade som om trummisen hade elektroniska pads så att det blev lite sköna trummaskin-handklapp, en uppfriskande detalj.

När Junip började spela gick jag. José Gonzáles måste vara Sveriges mest överskattade sångare. Han är så uttryckslös att man somnar. Han borde hålla sig till sin gitarr och kanske samarbeta med Andreas TIlliander eller någon. Nu gör han bara världens mest meningslöst svartklädda musik. Thaikiosken i korsningen Södermannagatan/Ringvägen ("Lower Ring Side"... LOL/skjut mig) var helt klart att föredra.

Sedan spelade Midlake som jag hann höra större delen av konserten med. Det är ett band som rör sig i gränslandet mellan My Morning Jacket och Band of Horses, med en släng Fleet Foxes. Ni fattar - extremt skäggigt, extremt manligt, ibland rätt fint. Men jag kände ingen magi, trots att det är Brett Andersons favoritband (!) och att solnedgången var to die for.

Betydligt bättre var Jj. Åh, det var helt klart festivalens höjdpunkt vid sidan av Arcade Fire. Jag begriper inte hur de kan göra så vackra melankoliska poplåtar och så sömlöst glida över i tunga dansrytmer. Det känns aldrig krystat, allt kommer från hjärtat, och den pandasminkade sångerskan sjöng ut hela sin själ. Det var underbart. En oväntad men extremt fet överraskning kom i form av Lorentz & M. Sakarias som gjorde ett kort gästspel på en låt.

Lykke Li, då? Nja. Hon dansade och showade och bandet var, som det brukar heta, ösigt. Men publikkontakten var obefintlig - Lykke gav intrycket av att vara självmedveten och älska sin egen coolhet, som om hon spelade för sig själv och bandet snarare än för de tusentals människor som stod framför scenen. Och fine, det kan man väl göra, men jämfört med den intimitet som man kände under Jj-konserten blev det lite futtigt. Topplåten "Sadness is a blessing" borde ha kommit mot slutet av konserten men spelades som andra låt och slarvades därmed bort (konsertens stämning hade inte hunnit ikapp den stämning som denna låt representerar) och "Love out of lust" spelades alldeles för rockigt och snabbt, långt från den underbart fluffiga version vi hör på albumet. "I know places" var fin men blottade gittaristens brister - han hakade upp sig en halv sekund varje gång han skulle byta ackord, lite irriterande under en vacker ballad. En cool sak med konserten var dock när Lykke Li korsbefruktade sin "Youth knows no pain" med Kanyes Wests "Power". Mer gåtfull var det när hin gjorde en paus och lät The Knifes "Silent Shout" höras i ett par minuter mitt under konserten. Varför? Jaja. Det var ingen kass konsert men jag hade väntat mig mer.

Jag kände dock mycket Lykke Li-kärlek när jag ett par timmar senare dansade till en houseremix av hennes "I folow rivers" på en utomhusfest långt ute på Långholmen. Det var helt klart bättre än att lyssna på hennes eget framförande av den låten. Av denna enkla anledning: jag dansade själv, jag såg inte bara på när en rockstjärna dansade. Apropå det: ser inte Lykke Li ut lite som en en ung, kvinnlig Ozzy Osbourne?

/NRfN

Saint Etienne gjorde en rätt tråkig konsert. Var det att det var mitt på dagen i solljuset? Jag såg rde gamla hjätarna på Strand i våras och då var det toppen. Men nej, det var inte bara det. Deras "show" var så himla slapp, Bob och Pete bara stod där bakom sina syntar i sina vanliga fredagspikétröjor och Sarah rörde sig lite lojt, man kan inte riktigt kalla det för dans. De hade en körsångerska med sig som var bättre klädd, rörde sig mer elegant och var mer fokuserad än de andra. Men det huvudsakliga problemet var låtvalen. Som alla vet ag slutade Saint Etienne göra riktigt bra låtar efter 90-talet, ändå envisades de med att spela anonyma albumspår från 2004 som knappt ens hardcorefansen mindes namnet på. De spelade inte heller några ballader, det kanske de aldrig gör, men ändå tråkigt i och med att de faktiskt gjort fantastiska ballader som "Marble Lions" och "Hobart Paving". Höjdpunkterna på denna konsert var "Only Love Can Break Your Heart" och "Nothing Can Stop Us", herregud vad jag dansade då. Alla andra stod still eftersom de var svala indiemänniskor.

Cults var rätt trevliga. De är inte världens mest spektakulära band men jag tycker att deras mix av chillwave-brus och traditionell gitarrbandsättning fungerar rätt bra. Deras hit "Go Outside" är ju hur bra som helst.

Henrik Berggren gjorde en solokonsert. Det var rätt deppigt. Hans många fans verkade mer än nöjda, men han spelade mestadels låtar som han skrev för över tio år sedan. Att klä Broder Daniel-låtar i värdig och nedtonad skrud har vi redan sett folk som Anna Ternheim göra, när Henrik Berggren gör det själv, ackompanjerad av en trumpet som påminde om en svunnen tid i indie-Sverige, kändes det inte så kul. Hans sångröst låter bäst när den tränger igenom Broder Daniels frustrerade och desperata rock, på egen hand blottas tunnheten på ett ganska jobbigt sätt.

Arcade Fire var kvällens, och hela festivalens (och för vissa, som Fredrik Strage, hela konsertsommarens) höjdpunkt. Jag hade aldrig sett dem tidigare så det var en stor grej för mig. Jag var rätt avståndstagande när Arcade Fire kom och alla tävlade i att hylla deras debutalbum "Funeral". Det var först när andra skivan "Neon Bible" kom som jag insåg att shit, det här är bra på riktigt, det är ingen larvig hype. Det är inte bara tomma gester och klichéartade pretentioner, det är riktigt bra låtar, laddade med känslor och dramatik och ett alldeles speciellt ljus. I fjol kom tredje albumet "The Suburbs" och det var hur bra som helst, klädsamt moget och eftertänksamt ungefär på samma sätt som Håkan Hellström gick från feta explosioner till vackra tändstickor på sitt tredje album.

Konserten var stor och smaskig som en rockkonsert från 70-talet, det skulle lika gärna Led Zeppelin som besökte Seattle eller något. Det var åtta musiker på scenen och de bytte instrument och hade sig, vilket gav dynamik och variation, varje låt fick sitt eget uttryck. Allsången i låtar som "Haiti", "No cars go" och "Wake up" fick mig att inse exakt hur mycket av Arcade Fires musik som består av fotbollskörer, det är lätt att missa när man lyssnar på skivorna, men kanske är en förklaring till att bandet är så populärt - det är lätt, till och med inbjudande, att sjunga med. När bandet rockade loss i "Month of May" var de som sämst; när de var nedtonade och innerliga i "The Suburbs" var de som bäst. Som fan kan man alltid gnälla på låtval (jag saknade till exempel "Half Light I & II", "The Well and the Loghthouse", "Suburban War"...) men ärligt talat var bandet väldigt generösa med sin rika låtkatalog. "Sprawl II" som sista extranummer satt som en smäck. Det var en toppkonsert.

/NRFN

Och så var det dag två också. Lördagen. Kom tidigt till området för att se Syket lira. Bra musik, desto sämre scennärvaro. Plaskade lite i poolen (värmen, hallå?), käkade glass, såg konstsim och drack öl. Lyssnade på medeltida Midlake, skippade jj just för att... tråkiga att se på. Överlevde deras konsert på Malmöfestivalen. Gör nog inte om det frivilligt liksom.

Sen var det ju Lykke Li. Åh, om alla kunde dansa lika bra som denna donna alltså. Hade varit en mycket bättre värld. Fint avslut på sommarens sista festival och sommaren itself. Hallå hösten!

/Holly Astera

/Holly Astera

grymma låtar men obefintlig scennärvaro. Lägg upp en blocketannons för några dansare för fa-an. Eller djur, djur vore kul.
/Pelle

/brought to you by Holly Astera

Ja, ja, ja, alla vet att Way Out West är festivalen man ska vara på. En annan var öronsjuk och fattig. En annan var på Popaganda igår och såg typ ett av årets bästa konserter. Jasså? Arcade Fire naturligtvis. Och då ska ni veta att jag inte är ett sådant JÄTTESTORT fan av arkaden. Saknade till exempel svärta på deras senaste. Men ja, jag kan nog ha blivit lite väl överförtjust efter gårdagen.

Annars träffade jag Cults och gjorde en kort intervju. Flummiga, men then again - de är ju trots allt från Kalifornien. Tror det har med värmen att göra. Jag satt i ett kokhett tält medan de svävade runt, sminkade sig och snaskade vindruvor. Kände mig ofrivilligt malplacerad. Vill också vara sådan som svävar.

Eh, nu ska vi inte sväva ut allt för mycket. Jo. Okej. Cults var hipstermysiga, Is Tropical var okreddiga-försök-till-kreddiga och The Serenades var jättemysiga och sånt men... innan grabbarna hunnit rocka loss, drog publiken för att haffa bästa möjliga plats framför Stora scenen. Där Arcade Fire spelade. Och levererade. Någon blåste såpbubblor. En annan kanske grät en skvätt.

/Holly Astera

Jag är fortfarande helt uppspelt efter SBTRKTs uppvisning i fredags, men jag verkar dock inte vara ensam. Efter ett maniskt och post-traumatiskt lyssnande på deras album dök dessa skönheter upp som från ovan och räddade måndagen:

Sampha är sångaren/koklockespelaren/keybordisten som stod till höger om Aaron (SBTRKT). För ett par timmar sedan laddade han upp detta utkast på en kommande soloutgåva.

För omväxlingens skull dök även denna version på singeln Wildfire (feat. Yukimi från Little Dragon) upp för en stund sedan. Detta var pricken över I:et i hanteringen av det finaste jag upplevde på Way Out West.

/Love Lagerberg

ps. Det näst finaste var fussballturnering med D/R/U/G/S och jag i rött lag och Koreless och Anders i det blåa (inte helt självklart på bilden):

Wow, Kanye West framkallade verkligen extremer. Jag har hört allt från att det skulle vara en framtida legendarisk spelning, till att det var ett pinsamt rekordsättande i självgodhet. Sanningen är väl att det ligger något i båda.

Scenshowen var spektakulär. Allt från det mäktiga introt till dansarna till fyrverkerierna under Lost in the World garanterade att det alltid fanns något att titta på. Problemet var att Kanye själv inte var mycket att beskåda. Han såg distanserad ut, som att en del av honom inte ville vara där och medan Prince var otroligt karismatiskt (något man kunde se under inzoomningarna på hans ansikte på storbildsskärmarna) gav Kanye knappt ifrån sig ett leende under hela kvällen.

Jag förstår dock inte varför folk är förvånande av att Kanye verkar älska sig själv lite för mycket. Jag säger inte att det är bra att han gör det, men hans egenkärlek och känsla av att han är berättigad har ändå varit ett genomgående tema sedan The College Dropout. Han är smått galen och verkar inte ha någon verklighetsförankring, men det borde ju alla redan veta. För mig blev det en del av själva showen, ett spektakel, att skåda en person med ett så stort ego. Jag tror inte att jag någonsin har gjort det förut. Inte Jay-Z. Inte Prince.

Men. Hans låtmaterial kan nog ingen klandra. Det var två hitsfyllda timmar som inkluderade alster från hans mer sympatiska dagar, storslagna anthems och autotune-onani. Allt var fruktansvärt bombastiskt och jag har svårt att se hur inte enbart beatsen skulle få vem som helst att ryckas med.  Detta trots mikrofonstrul, dålig röstmix och Kanye själv (han fuckade på klassiskt Nas-vis upp flera rader och skrattade, rätt roligt, bort det med ”This the remix”).

Det var så klart svårt att följa upp efter Prince. En väsentlig skillnad mellan Prince och Kanye var att den förstnämndas spelnings var organisk och spontan medan Kanyes framstod som ett maskineri. Prince gjorde lite som han ville, lät bandmedlemmarna skina och eftersom alla inblandade var så otroligt skickliga lät det tajt ändå. Kanye kändes så beräknande. Som att han, istället för att vara närvarande på scen, hade hjärnan full med vilka fyrverkerier som skulle smälla näst, vilket skynke som skulle täcka honom under nästa låts intro och när nästa klädbyte skulle äga rum. Allt var upplagt för att jag skulle bli överväldigad av känslor, men jag kände – inget.

Han levde inte upp till mina förväntningar, men jag har ändå svårt att vara missnöjd. I en tid där de flesta rappare (se MF DOOM som mitt under konserten gick bak till dj-utrustningen och själv bytte låt) är så löjligt slappa på scen, måste jag uppskatta en person som försöker ge något extra. Även om han försöker lite för mycket.

//Amat

Yo wassup, här kommer ett par försenade recensioner av fredagkvällens konserter.

Jag pallade inte se Robyn eftersom jag såg henne på Popaganda förra året och även om hon var fantastisk då så känner man sig lite, well, mätt på henne efter ärevarvet 2010 (även om nya Coldplay-covern Every teardrop is a waterfall är fin). Så när den konserten var över och alla utmattade lämnade scenen gick jag motströms och ställde mig så långt fram som möjligt för att få en så bra plats som möjligt till Prince. Det var visserligen en och en halv timme innan Prilles konsert började, men det var fett värt det. Vad är en och en halv timme om man tänker på all tid man lyssnat på och tänkt på denne underbare man? När konserten brakade igån med 1999 skrek jag av glädje. Jag stod bara några meter från den levande legenden som ser yngre och vackrare ut än någon femtioplussare jag vet.

Konserten var, som ni säkert redan läst på en massa andra ställen redan, fantastisk. Fast jag måste erkänna att jag var lite besviken över att Prince satsade på de rockiga pophitsen från första halvan av 80-talet. Delerious, Little Red Corvette, Let's go crazy, Rasberry Beret, han körde alla dem. Det är dessa som alla älskar mest, i alla fall den breda publiken, men jag föredrar de episka balladerna, de funkiga experimenten och de sockersöta poplåtarna som Starfish and coffee.

Men man kunde samtidigt inte klaga, när det var PRINCE, och han var så BRA. Rörde sig så snyggt, sjöng så grymt i falsett, spelade gitarr som en psykopat och interagerade med det underbara kompbandet på ett härligt sätt. Både jag och CRFN konstaterade efteråt att vi under konsertens gång funderat över Prince rekryteringsprocess, han måste ha sjukt snäva krav: du ska vara 1) sinnessjukt bra på ditt instrument, 2) dessutom kunna sjunga som en bättre R&B-artist, 3) vara ung, 4) snygg, 5) inte längre än jag, 6) palla ha på dig helt flippade kläder och frisyrer. Och förmodligen 7) du får inte tilltala mig med mitt förnamn. All seven.

Det ordinarie setet slutade med en fin Purple rain där det regnade lila konfetti. Men det var först när extranumren började som Prince verkligen fick feeling. Han körde en cover på Michael Jacksons Don't stop til you get enough och låg på en flygel och sprattlade förtjust med benen medan de andra i bandet fick sjunga. Han spelade Cream, äntligen en av mina favoritlåtar. Och när han kom tillbaka till ett andra extranummer gick han verkligen loss - ställde sig bakom en sequencer, tryckte fram de stenhårda rytmerna till When doves cry och Housequake och Sign of the times, körde halva låtar och hoppade raskt vidare, lekte. Det var härligt. Sedan bjöd han upp en massa folk på scen som fick dansa - och mitt i detta vimmel kom Kanye West in på scenen och dansade han med. Han måste ha tänkt "fan vad fett, vilken konsert, jag måste bräcka honom imorgon!". Efter att dansarna gått av scenen sa Prince "jaha, vad ska vi göra nu då?" och efter en stunds betänketid började han spela Kiss. Då gick jag.

Jag gick till Neferitit och såg SBTRKT (uttalas Subtract), en asbra brittisk popartist som hör till dubstepvärlden men, i likhet med Katy B, låter lika mycket UK garage/twostep som dubstep (om inte mer). SBTRKT:s självbetitlade debutalbum som kom i somras är bra, men på scen, i den smockfulla lilla klubben, lät det ännu bättre. Så intensivt och pumpande, men samtidigt melodiöst och poppigt. Det var ljudet av natt, ljudet av ungdom, ljudet av blixtrande romantik. Ja, det var en asfet konsert.

En konsert på fredagkvällen som jag hade tänkt gå på men missade var Glasser. Men vet ni vem som befann sig i publiken på den? Jo, Prince. Så himla ballt. Han är en musikälskare, ett fan, det får man aldrig glömma. Jag minns när han skulle presentera TLC på MTV Awards 1999 och gjorde det med orden "här kommer mitt favoritband. De heter TLC." till allas jublel. Men jag tror han menade det. TLC är ju typ världens bästa band någonsin också. Han har bra smak, Prille.

/NRFN

Kanye Wests liveshow är det yttersta beviset att mode som inkörsport till övrig kultur är direkt livsfarligt. Eller åtminstone för originaliteten. När dina referensramar för dramatik är "Wagner", "Black swan" och "Jean-Michel Jarre", ja du kompis, då är du fan i mig illa ute. Förutom det så är jag inte riktigt säker på vad det är för personlighetsstörning man har/lider av för att man ska njuta av att se sig själv som en del i ett stort scenkontext genom andras ögon.

Kanye gör nämligen så kallad "arenarap". Svulstisga arrangemang och produktioner som ska låta bra, och se bra ut på stora scener. Det enda problemet med allt detta är att Kanye inte är en arenaartist. Han är en producent med ett stort ego. Han är Phil Spector. Där till exempel Freddie Mercury är karismatisk, lyckas Kanye endast med att vara obstinat. "TITTA PÅ MIG!! DET ÄR JAG SOM HAR FRAMSTÄLLT ALLT DET HÄR STORA, FINA, VACKRA," osv. Ironiskt nog - när jag var på väg därifrån i affekt - hörde jag Queens "We will rock you" dundra dovt från Way Out Wests största scen, precis efter den lååååååånga autotune-såsen med bland annat "Heartless". Jisses alltså, om Kanye ändå hade haft en promille av Freddies karisma. Kostat på sig ett leende då och då. Bjudit in publiken. GETT någonting. Istället för att bara KRÄVA all denna beundran. 

För en kort stund glimtade rapparen Kanye fram under "Good life". Försökte sig på en call-and-respond med Göteborg. Men sen kom såsen. Autotunen. Baletten.... Lasrarna.... Jean Michel Jarre....

Som tur är såg jag inte det mesta av det här. Jag hörde det bara genom ett kraftigt, naturligt lågpassfilter från min balkong på Masthugget. med Maja tryggt bredvid mig, surare än någonisn.

Nu kaffe och Simon Emanuel på Nef. Hoppas han inte har haft råd att investera i en hårdvaru-autotune. Jag vill dansa. Och ha min jävla födelsedags-shoutout!

/H 

Vände kameran åt fel håll. Men Jarvis har ändå blivit alldeles för svingammal.
/Pelle

bland det bästa jag NÅGONSIN sett på en scen. Kapitulerar.
/Pelle

Jag var inte kall nog att ge Prince den tid han gav publiken igår. Min nyfikenhet på SBTRKT ute i Stay Out West var större. Jag vet inte om det är helt försvarbart att ge upp en gigant på det sättet. Däremot vet jag att SBTRKT försvarade sin position som en av årets ljuvaste popsensationer.

Aaron Jerome a k a SBTRKT har sållat sig till en av de producenter som åkt snålskjuts på dubstepens segertåg genom Europa. De senaste sex årens vurm för södra Londons dansmusik har skapat ett eko av Englands gedigna ravekultur sedan ´89 som bara kommer att förstärkas de nästkommande sex åren. SBTRKT är ett skolexempel på denna välkomna utveckling. Från att ha producerat lekfull UK Funky exklusivt för rastlösa ravers har SBTRKT i och med det självbetitlade debutalbumet och EPn Step In Shadows uppvaktat de rastlösa radiolyssnarna med vers- och refrängstrukturer. Britter som föddes på dansgolvet har säkerligen sina invändningar mot ett sådant svek mot att dansgolvets helande kraft, monotonin, fått ge vika till förmån för popsångens hookar.

Jag föddes inte på dansgolvet. Därför kan jag verkligen uppskatta hur amerikansk själfull vokalhouse bejakats bakom dribblande breakbeats i komprimerat fyraminutersformat. Jag är beredd att hävda att Katy Bs debut från i år låter som en stöld från 2step och UK garage anno 2001 i ljuset av SBTKTS romantiserande-utan-att-bli-nostalgiska och hyllande av samma urbota brittiska genrer.

Åter till Nefertiti som lagom vid SBTRKTs första trumslag är fullt. Intimiteten är fullständig i kontrast mot festivalscenernas storskaliga överdåd. Medan den överförfriskade publiken försökte hoppa i takt kunde jag inte annat än att nedslås över Samphas sensibla smekande stämma och Aarons virtuosa rhythm&blues trummande. Det publiken uppfattade som snabb effektiv dansmusik blev till varma stillsamma ballader i mitt huvud. Jag tror att det är ett väldigt högt betyg, eller ett tecken på en stor upplevelse, när känslan överträffar dansmusikens strikta former. Eller när den progressiva uppfattningen av musik förloras och ersätts av oändligheten.

/Love Lagerberg