Det är mycket nu. Festivalpass ska införskaffas och sommarplaneringen ska läggas, samtidigt som festivalerna fortsätter att teasa oss med diverse nya släpp. Några av de mer spännande för veckan, står Peace & Love för. De har nu utannonserat att The Shins, Kristian Anttila och Sugarplum Fairy är klara för årets festival.
Andra artister som kommer till Peace & Love-festivalen som äger rum 26 - 30 juni i sommar är Rihanna (!!), Skrillex, Kent, Lars Winnerbäck, My Morning Jacket, Veronica Maggio och Billy Idol, för att nämna några.
Som ni kanske redan har läst, vi ska sända FESTIVAL-TV!
Vi på Nöjesguiden.se kommer att, tillsammans med Livestage.se, bevaka festivaler som Siesta, Hultsfred, Popaganda, Way Out West och Peace & Love (där Parisa och Marget är konferencierer). Det blir intervjuer med artisterna, sändningar direkt från de bästa spelningarna och mycket behind the scenes-material med. Som reportrar kommer ni att få se Brita Zackari och chefredaktör Marget Atladottir med flera.
Vad skulle ni vilja se? Vems loge ska vi våldgästa och vilken spelning ska vi sända? Kom gärna med förslag!
Med gårdagens stora announcement av nya, stora bokningar i åtanke, bestämde vi oss för att ställa ett par väl valda frågor till Micke Pettersson, en av de ansvariga för årets Hultsfredsfestival.
Är det någon speciell grupp eller subkultur ni hoppas på att locka lite extra till festivalen i år?
– Nej, det vore ju detsamma som att säga att "vissa" människor inte är välkomna till oss, vi exkluderar ingen så länge respektive person respekterar sin omgivning och oss. Däremot är det tydligt att vi med årets program lockar en väldans massa fler människor från Storbritannien än vad vi räknat med, det är ju knappast att betrakta som en subkultur men helt klart den tydligaste enskilda gruppen! Att vi visar EM-fotboll på storbild, matchen mellan Sverige och England strax innan Kasabian gör sitt första gig i Sverige någonsin, kan ju bli lite känsloladdat.
Vilken bandbokning är ni allra mest nöjda över?
– För att få lite distans till det hela så kan vi backa bandet ganska exakt 1 år, då vi första gången fick höra rykten om att The Stone Roses eventuellt, kanske men ändå inte skulle återförenas... Då baxnade vi ju bara åt själva tanken på att de möjligen skulle ställa sig på en scen tillsammans igen och resonerade redan då om att det var 2012 års drömbokning. När de sedan under hösten offentliggjorde gigen i Manchester var det som en bomb inom festivalvärlden. Snacket bland ALLA festivaler, dvs de med ett liknande innehåll som vi, var att den som ror hem The Stone Roses vinner. Alla ville ha dem, de som säger något annat ljuger helt enkelt. Så ja, klart att vi är glada över den bokningen, men i ärlighetens namn finns det så många fler. Vi gör t.ex. de allra första gigen någonsin i Sverige med större namn som Noel Gallagher, Kasabian, Bat For Lashes och Bombay Bicycle Club och en uppsjö av mindre förbannat bra akter som Mikal Cronin, Penguin Prison, Au Palais och Medlar. På hiphopfronten jublar vi åt Big K.R.I.T. och THEESatisfaction, två tunga bokningar. Kunde fortsätta här men...
Ligger samma mörka moln och hotar festivalens framtid den här sommaren också?
– Ni menar om vi får ett liknande skyfall som tack från vädergudarna som ifjol? Nej, det räknar vi inte med. Vår framtid som arrangör av Hultsfred har aldrig varit hotad, den historien tillhör den förra arrangören med ambitioner att komma upp i en publiknivå på 30.000- vilket de faktiskt också gjorde några år. Däremot har väldigt många svårt att ta in vår strategi som är att bygga långsamt, vi förklarade säkerligen tusen gånger under våren 2011 att vi siktade på en publiksiffra mellan 10-15.000 första året, för att 2012 höja ribban en aning till 15-17.000. För många blev det för lockande att ställa fjolårets resultat mot den gamla Hultsfredsfestivalens rekordår, istället för att- om jämförelser måste göras, mäta oss mot festivaler med liknande målsättningar kring publiksiffror som t.ex. Siesta eller Putte I Parken.
Hur beter sig den riktigt vane Hultsfredsräven?
– Vi har ju en ganska stor del av vår publik som vi ärvt från Rockpartys dagar, och är det någon som har rutin på festivaler så är det de. Standard är att komma i god tid, alltså riktigt god tid innan festivalen öppnar. Redan en vecka innan vi öppnar grindarna börjar det resas tält och byggas läger, det kräver både dedikation och planering! Sedan finns ju lyxlirarna med, som hyr hela hus eller lägenheter för att glida ner på festivalområdet ett par timmar framåt natten. Det som annars, grovt generaliserande, utmärker våra besökares beteende är annars att de är väldigt tillåtande, öppna och såklart gravt musikintresserade.
Vad är Hultsfreds mest underskattade moment eller inslag?
– Av svenskarna är det nog miljön i sig, varenda utländska besökare vi har faller ju i trans av alla träd och månen som speglar sig i sjön. Lee Perry, sann historia, tillbad några björkar innan han gick på scenen när han spelade på Hultsfred.
Hultsfredsfestivalen äger rum den 14-16 juni, men var lugna, det här är inte det sista ni får ta del av innan dess.
Att Hultsfredsfestivalen är en klassiker och legendar på Sveriges festivalscen går inte att komma i från. Trots en rad oturföljda år, konkurs och inställda spelningar, har festivalen något som får oss att alltid vill komma tillbaka till lervällingen i Småland. Förmodligen är det inte för charmen i att tälta, utan för att Hultsfred alltid har riktigt grymma bokningar.
Igår släpptes de senaste bokningarna och huvudnyheten för veckan är att Soundtrack Of Our Lives gör sin sista Hultsfredsspelning någonsin, samtidigt som den nya elektroniska DJ-duon Nause (med eget tv-program på tv6) gör sin första.
Andra, redan släppta bokningar som vi ser fram emot är: The Cure, The Stone Roses, Mumford & Sons, The XX, Justice, Slash, Noel Gallagher's High Flying Birds, The Cardigans, Kasabian, Gorillaz Sound System, Marina & The Diamonds och Markus Krunegård.
Festivalbloggen kommer självklart fortsätta att bevaka alla de stora festivalerna i sommar. Mer inom kort.
En intressant händelse under Coachella, minst sagt. Rihanna tweetar bilder på när hon, under en Coachella-konsert, väldigt rebelliskt pekar finger, rullar marijuana och snortar vitt pulver (vad jag gissar är kokain) från huvudet på en av sina livvakters kala hjässa. Det verkar som att hon känt sig lite ensam på nyhetsfronten den senaste tiden, för direkt efter Coachella drog hon till Hawaii och bjöd på lite halvnakna bilder vid ett vattenfall.
Vem vet vad hon hittar på härnäst. Hon kanske försöker sig på en egen Whitney Houston-historia?
En annan var såklart tvungen att dyka rakt ner i skolarbeten när han kom tillbaka, och med sömnbrist på det så har jag inte funnit mig kapabel att recensera förrän nu. Då kör vi!
Som ni säkert förstått så gick inte jag och Astrid på alla konserter tillsammans. Vi hade en del vi båda ville se, och flera som vi delade upp oss för att se. Det absolut svåraste med en musikfestival är att klura ut hur man ska planera sitt schema. Efter ett tag dock så bryr man sig inte så mycket om man missar enstaka akter, för de man redan sett/kommer se bjuder på en show of a lifetime!
Jag började med Kendrick Lamar på fredagen, och han är riktigt bra på scen. Jag fick inga överdrivna lyckokänslor av att se honom, men han skriver jäkligt bra musik och hans grymma röst ljöd verkligen vackert på Coachellas största scen. När han drog på "Hol' up" så gungade hela publiken med något härligt. Jag ber om ursäkt att jag varken har bilder eller film, mobilen har inte tyckt om mig den senaste veckan. Det absolut ballaste med Kendrick var dock när han under lördagen gästade Childish Gambino (a.k.a Donald Glover) under en av hans nya låtar
OCH såklart när han gled in och körde "Recipe" med Dre. Han måste leva i extas den här mannen. Att få vara med i denna spelning, som garanterat kommer gå till historien, händer inte vem som helst
Frank Ocean den jäkeln plockade upp Tyler, the Creator och de körde "Analog" tillsammans. Tungt!
Förutom det så var spelningen inget speciellt. Han stod och waleade fint och bandet hängde med flitigt, men som sagt så var det Tyler som bjöd på festen. Om ni inte sett eller hört om hur Tyler och Odd Futures spelningar går till, så spårar de alltid ur totalt. Jag ser fram emot den dagen jag får gå på en av dem.
M83 diggade jag. Jag diggade dem rejält. Majestätisk musik som hör hemma på scen. När saxofonen kom fram och rev på ordentligt under "Midnight City" så tappade jag hakan. Det märktes att de var där för att ge publiken en show. Ryktet gick att Katy Perry var där under spelningen, men jag kan säga att det är svårt att sklija folk från folk när man väl står där. Vill vi verkligen att de ska slå ihop sig och göra musik tillsammans?
Swedish House Mafia, som Astrid sa, bjöd verkligen på en superb lightshow så det behöver jag inte förklara något mer om. Det är riktigt kul när de slänger in snuttar från Gotye's "Somebody that I used to know" mitt under "One", så folk kan stå och vråla tillsammans. Jag blir sprallig i kroppen bara nu när jag ligger här i sängen och skriver. Härligt etablerade Djs det där gänget. De vet hur man sätter ribban högt.
Sämre kvalitét på klipp, men det var såhär det såg ut. Hela vägen. Fett? just det. Fett.
Childish Gambino var en av de första jag såg på schemat som jag verkligen ville se. Det roliga med honom är att han skrev mycket av sin musik när han gick i College men gjorde inte mycket av den. Sedan trillade han in som ståuppkomiker under sitt riktiga namn Donald Glover och gjorde succé, castades till den hysteriskt roliga serien Community, och där emallan någonstans bestämde han sig för att köra på musiken. Tacka gud för det! Namnet "Childish Gambino" fick han ifrån den där hemsidan man kan skriva in sitt namn för att få ett eget "gangstah name". Hur kul är inte det? Han bjöd på en massa skratt under hela konserten också. Jag älskar när artister bjuder på sig själva och inte bryr sig om det anses fånigt eller överdrivet. Plus att texterna är av ett slag i sig. Han klev högt på min favoritlista i alla fall.
Sa jag att han brutit foten och ändå stod och hoppade som en galning?
Jag är otroligt glad att jag gick på tUnE-yArDs spelning. Jag hade ingen aning att hon skulle vara så bra. Återigen blev jag så glad när jag såg en saxofon-duet stå på högersidan av scenen. De var förjäkla häftiga, och sättet de spelade på kändes som något helt nytt samtidigt som det var melodiskt. Vet inte om ni förstår vad jag menar. Typ indie/pop, nytt och eget. Hennes röst står sig verkligen lika bra, om inte bättre, live som den gör inspelad och man vill bara röra på stjärten och le under hela spelningen. Hon var riktigt cool och avslappnad på scen, och det märktes att hon njöt av varenda sekund.
Bon Iver såg jag bara en kort stund. Jag vet inte riktigt varför, för jag gillar verkligen hans musik. Så fort de började spela "Holocene" så fastnade jag totalt med blicken mot scenen. Gå inte dit om du känner dig gladfull och vill dansa dig trött, för den musiken skall endast njutas av.
Och ja, nu är jag säker på att det var honom jag såg på Main Street i Santa Monica. Nej, jag sprang inte fram och ropade efter honom.
Vidare till Miike Snow, och det var fasen på tiden att jag såg dem. De spelade mest låtar från det nya albumet, vilket är hejdundrande bra. Vill ni veta något häftigt? Okej. I en av låtarna ("Black Tin Box") så gästar ju Lykke Li, och guess what people. She was there! Ni skulle Astrids reaktion när jag berättade det för henne efteråt. De gick till SBTRKT medan jag gick själv till Miike Snow, och såhär i efterhand så är jag rätt nöjd över det. I alla fall så utjöt Astrid säkert tio "NEJ!" på rad medan jag stod och hånlog. Lykke Li är alltid en stjärna på scen, och de gjorde showen helt magisk. Avslutade gjorde de såklart med "Animal", och hela publiken skrek något vilt!
Radiohead gav mig tyvärr inte så mycket, även om de är otroligt bra. Efter ett tretal låtar så stack jag till ASAP Rocky istället, och den mannen vet innebörden av "getting down with it". Tung spelning, han bjöd in publiken i stämningen och alla hängde med utan problem. Jag vet inte hur många gånger grabbarna från hans entourage gjorde sina stage dives, men varför inte liksom. Ni för ursäkta hans språk så mycket.
Jag sprang faktiskt förbi Sub Focus innan jag kom till ASAP Rocky, och jag kände att jag behövde stanna en stund när jag såg lightshowen och hörde häftig drum and bass spela. Inte mitt första val av musik, men det var bra! Han gjorde sig förtjänt av en Coachella-plats må jag säga.
Söndagen var utan tvekan bästa dagen, alla kategorier. First Aid Kit, Santigold, Beats Antique (vilka är de liksom?), The HIVES, The Weeknd, Justice, och avslutningsvis DR. DRE & SNOOP DOGG! Jag ångrar att jag missade Calvin Harris spelning, men jag minns att jag stötte på ett gäng som hade en ryggsäck full med öl, som de fått med sig in på grund av att de jobbade med ett av de mindre banden (minns inte vilket), så jag hängde såklart med dem och delade historier med.
Santigold var riktigt underbar. Rolig, mysig, ödmjuk, sexig, och härlig på scen. Hennes bakgrundsdansare var jäkligt häftiga också. Lite militäraktigt med koola moves.
Och vad händer här, hon bjuder upp säkert 30 personer ur publiken att joina henne på scen! Jag vet inte om ni ser det men precis till vänster om den vänstra och färgglada dansaren så står det en unge på kanske 1 år med rosa öronskydd. Hon stal showen! Kameramannen zoomade in på henne ett flertal gånger och man hörde snabbt hur publiken ropade "aaaawh" och skrattade i kör. Skitkul show!
Beats Antique hade jag aldrig hört förr och det var en väldigt häftig elektronisk spelning. Lite obehagligt samtidigt som man njöt av uppträdandet. Alla hade någon typ av mask på sig. Allt från hästmask till kråkmask, och ett par dansare åmade runt på golvet och snurrade sensuellt på scenen iförda baddräkt. Även här bjöd de på saxofon! Jag börjar ana ett tema här gott folk. Saxofonen är på väg tillbaka i landet Mainstream!
"Do you feel invigorated?!"
The HIVES behöver jag knappt förklara hur bra de var. En utomordentlig comeback, och Howlin' Pelle var lika skön som han brukar vara. Typiskt svensk och ironisk, skämtar om hur bra de är och att alla borde veta om det. Han pratade ganska mycket, men det gjorde det bara roligt. Innan de började spela "Tick Tick Boom" så sa han rakt ut: "The words are about blowing things up. Don't worry, the music is still about fucking!" och så rev de på.
Ett praktexempel på hur rolig Pelle är. Han fick i princip hela publiken att sätta sig ner. "Everybody in the fucking VIP too, you're not that important!" ropar han, och sen vet jag inte hur många gånger han skrek "THE HIVES!". Han är rolig den mannen.
Jag avslutar med Dre och Snoop's spelning. Får man säga "fy fan" på den här bloggen? Äh, jag låter bli, men helskotta vad bra det här var! En historisk spelning, och vi var där! Det är synd att man inte kan skrika i ett blogginlägg MEN DET FÅR VÄL FUNKA SÅHÄR ISTÄLLET. INGENTING SLOG FEL! Det hade ju som sagt pratats väldigt mycket om vilka som skulle gästa, och hur sjutton det skulle funka med ett Tupac-hologram och allt det där, men jag tror inte att någon var beredd på vad som hände till slut. Eminem var där. 50 Cent som körde "P.I.M.P" och "In Da Club" och klädde av sig på scen som vanligt. Wiz Khalifa kom in och körde "Young, Wild & Free" med Snoop. Kendrick Lamar, Warren G, och så gjorde de en hyllning till Nate Dogg som gick bort förra året. De slog även på en gammal snutt med Frank Sinatra när han sjunger "LA is my lady". Direkt efter det glider Snoop in och kör Tupac's "California Love" som om den vore hans egen. Sen fick vi grädden på moset. Mr Tupac Shakur himself dyker upp i ett hologram, och det var overkligt bra gjort. Jag hade glömt bort för en sekund att han skulle dyka upp, så jag blev helt tokig när jag stod där långt bak och hörde hans röst. "vänta, VA?!". Hade man inte vetat om att Tupac inte längre finns med oss så hade man utan tvekan kunnat gå på det där. Han, om man nu kan säga "han", körde "Hail Mary" först och jag måste sett ut som en liten hundvalp så stora som mina ögon var. Sen körde han och Snoop tillsammans och det var så grymt synkat och häftigt rakt igenom. De ska ju turnera med hans hologram och det är en riktigt bra idé! Kanske får försöka se dem igen.
Nu har jag tömt hela mitt förråd tror jag. Jag får komma tillbaka om jag kommer på att jag glömt något. När man tar in så här mycket vackert under en festival så är det verkligen svårt att veta var man ska göra av alla minnen. Jag kan säga såhär i alla fall: Hella Coachella!! ("Hella" är ett kaliforniaskt uttryck som kan förstärka påståenden perfekt. Passar bra tycker jag.) Jag kan nog tala för både mig och Astrid att vi har haft en grym upplevelse under Coachella, och folk har varit så bra mot oss. Det hela började när vi fick hjälp av en amerikansk vän att köpa biljetterna, bara för att det tog för lång tid att beställa från Sverige. Jag kommer definitivt göra det här igen, och jag hoppas att vi ses igen då!
To quote Your Lead Singer "It's actually happening! This shit is real!" but you fans knew it all along.
“…a moment that live festivals are made for. Almqvist is still one of rock's most engaging frontmen.” – LA Times
“This Swedish quintet remains one of the most riveting live rock bands of the last dozen years.” – Spin
“The Hives were the real stars of the festival, tearing through one of the most fantastically fun sets of the entire weekend.” – Yahoo
“...one of this weekend’s most impressive acts.” – Myspace
“The Hives returned with excited garage-rock and hilarious self-regard from singer Pelle Almqvist” – Rolling Stone
“It's unclear how many people had been screaming for this particular band's return, but they made a thoroughly convincing argument that they deserve to be back.” – Variety
Bandet GIVERS från Louisiana kunde jag tänka mig skulle vara bra live. Mysig indie/pop är aldrig fel. Bandet har två sångare, Tayler Guarisco och Tiffany Lamson och båda två sjöng så otroligt bra!! Jättefina stämmor och satte aldrig en not fel. De var också väldigt ödmjuka vilket är kul, sjukt glada att få spela på Coachella. De var så glada att gitarristen inte visste vad han skulle ta sig till i slutet av spelningen så han sparkade omkull trumsetet, haha, alla hade så kul!!
AZEALIA BANKS fick jag gå själv till för hon spelade så tidigt på dagen, så jag gick fram och tillbaka till campet. Men det var det värt!! Ännu en väldigt ödmjuk tjej som sa saker som "This is the biggest crowd I've ever played for" och så vidare. Så ska vi försöka slå det på Way Out West eller?? Ni som får chansen att se henne live; GÖR DET.
SWEDISH HOUSE MAFIA vet vad som menas med lightshow! Herre jistanes. De hade eld, regn, laser, konfetti (eller funfetti som de kallar det här), fyrverkerier. You name it! De avslutade dag ett och alla festade järnet.
Sen hade vi härliga TUNE-YARDS. Jag är besatt av hennes senaste platta och så blir man nervös om hon är bra live. Samma gällde Azealia Banks. Man har ingen aning vad som väntar en. Hippiefest!
SBTRKT var det också sjukt bra drag i. Electronic från London vars senaste platta blivit hyllad av nästan alla. Jag hade hört sen tidigare att han skulle va bra live och det stämde ju! Extra lycklig blev jag när jag fick höra låten Wildfire eftersom jag är världens största fan av det svenska bandet Litte Dragon som gästar SBTRKT på hans senaste skiva.
CALVIN HARRIS var nog den bästa dj:n jag såg. Det var packat med folk och ALLA dansade. Det som är kul med livespelningar med dj:s på festivaler är att det blir en sån jättefest. Som te.x. när Rihanna kom ut på scen för att sjunga We Found Love. Ja. RIHANNA KOM UT PÅ SCEN. Det är sånt här som händer i USA! Galet galet galet. Jag kom ihåg hur lack jag blev att Beyoncé inte kunde kunde sjunga en enda av hennes låtar med Jay-Z på Peace & Love 2010. Hon var ju ändå där! Men vem vet, hon kanske magknip.
SANTIGOLD var ännu en artist som var superglad att vara på Coachella. Hon har precis släppt en ny skiva efter fyra år och man kände verkligen hur kul hon hade på scen. Hon drog upp en massa folk för att dansa med henne och en pappa med hans lilla barn hamnade däruppe! Barnet hade självklart på sig stora hörselskydd men alla var så lyckliga. 2007 hamnade jag faktiskt på scen med India.Arie på Stockholm Jazz Festival och har nog aldrig känt mig så vit i mitt liv. Haha, men det lyfter verkligen en konsert när folk från publiken dansar på scen!
Ett band som jag aldrig hade hört talas om var BEATS ANTIQUE men som jag blev tillsagd att inte missa. Jag fick det förklarat för mig som ett "gypsyband" som "puts on a great show". Och det var en lite lätt galen spelning med orientalisk dans, zebrahuvuden, råtthuvuden, flughuvuden, spöken. Minst sagt galet. Alla tokar som säkert trippade på LSD måste ha pissat på sig.
Och så var jag ju självklart på THE HIVES. Måste ju stötta sina svenska kompanjoner. Lite kluven över deras spelning är jag nog ändå. Pelle snackade väldigt mycket mellan varje låt om hur bra The Hives var och hur bra han var, hur mycket alla borde älska honom för han är så bra. Stackars alla amerikanare som inte förstår sig på The Hives svenska humor. De måste trott Howlin' Pelle var spritt språngade galen. Jag garvade iallafall. Men så fort bandet började spela var det ju självklart fläckfritt. Pelle var direkt ute i publiken och sprang och jag tyckte så synd om killen som var tvungen att springa efter honom med micksladden.
FLUX PAVILION är en annan engelsk dj som jag inte lyssnat så mycket på. Men lite dubstep sitter ju aldrig fel!
AVICII gjorde också ett sjukt bra jobb. Jag tycker så synd om min vän Frederik van Hooft som sitter och tentapluggar i Lund medan jag går på massa grymma housespelningar. Man ville inte gå därifrån men stackaren spelade ju samtidigt som Dre & Snoop så det fanns inte så mycket att göra. Jag
Och ja, då kommer vi till DRE & SNOOP och jag har verkligen ingen aning om hur jag med ord ska beskriva hur jävla häftigt det var (sorry mamma och pappa som verkligen tycker att jag inte ska svära så mycket som jag gör) men jävlar jävlar fan i helvete vad bra det var. Tur att jag kunde snacka svenska med Ragnar för oj vad jag svor och var skitjobbig för jag kunde inte komma över vilka det var som stod på scen. Haha, jag får seriöst tårar i ögonen när jag tänker på det. De avslutade sista dagen och det var hemskt att lämna festivalområdet efter spelningen. Som tur var pågick festen på campingområdet och jag kom inte i säng förrän klockan fem. EMINEM var på scen vilket det hade ryktats om innan men sen kom 50 CENT och som ingen hade hört något om. De nästan garvade sig igenom hela In Da Club och det kändes lite oförberett men jag kunde inte brytt mig mindre. Jag förstår verkligen inte hur de kan röka så mycket gräs och sedan gå upp på en jättescen. Självklart röktes det även en hel del även när de stod där uppe. Och ja. TUPAC vilket ni ju säkert hört. Själv tycker jag att det var lite småläskigt nu när jag tittar på det i efterhand. Just under konserten såg jag ingenting men alla bara tittade på varandra och undrade vad som pågick.
Ja hörrni, det var nog det jag tyckte var bäst. Jag återkommer med de jag blev besvikna över och vad jag tyvärr missade.
Nu sitter jag här, nyduschad och ren efter fyra nätter i tält och en dusch. Intensiva dagar! Här hinns det inte med att vara fräsch!
Lite bilder på vår camping får ni här:
Förutom beer pong som dryckeslek så spelades jenga! Till höger ser ni stapeln. De hade skrivit något man skulle göra på varje pinne, typ take a shot, girls drink, boys drink, jag har aldrig osv. Och på några så stod det take a body shot. Vilket ni får se ett exempel på här. Härlig oduschad navel!
Mamma och pappa Coachella! Nash & Brooke är eldsjälarna som planerar hela trippen! Världens finaste människor som åker runt landet för att gå på så många festivaler som möjligt.
Ragnar berättade i ett tidigare inlägg om Calvin som alla i lägret driver med. De har skrivit en låt som heter I Hate Calvin, tryckt t-shirts, fixat stickers och ja.. De ritar väldigt målande bilder på varandras ryggar. Calvin är alltså killen till vänster. Och på ryggen.....
Här är Dan som grillar lite kyckling. Alla är så förberedda för festival! Tar med sig grill och grejer! Dan är samma geni som smugglade in sprit i brödlimpan.
Morgongymnastik i form av undertligt underarmskast av damerna i spelet Beer Pong.
Inleder med dubstep på en mindre scen mitt i festivalområdet. Dubstep är för övrigt väldigt mainstream i USA, jämfört med hur ganska underground det är hemma i Sverige. Varannat camping-gäng man knatar förbi pumpar någon typ av hård dubstep och gungar lite snyggt till den. Själv hade jag inte riktigt hittat mig själv i dubstep, ända tills jag ställde mig framför scenen och gungade tillsammans med allt annat galet folk.
M83.
Swedish House Mafia - Riktigt bra ljussättning och de levererade en grym show.
Hinner tyvärr inte kasta upp fler bilder, men vi har varit flitiga med akter och bilder, så det dyker upp så småningom ska ni veta! Coachella är verkligen en upplevelse som bör upplevas innan man kolar. Det märks att de jobbar hårt för att hela festivalhelgen ska bli så bra och bekväm som möjligt för alla. Alla är otroligt glada, positiva, och bjuder på sig själva så man känner sig välkommen var man än hamnar.
Det är riktigt kul att se hur folk verkligen går hela vägen med att hippa till sig under den här enorma festivalen. Både bland pojkarna och flickorna!
Lite annorlunda kanske, men jäklar vilken karaktär! Tröjan han bär är ett internskämt som det gänget vi bor med har. En man vid namn Calvin (fotot på tröjan) har genom tiderna haft en förmåga att få folk att ogilla honom. Både på gott och ont. Lite skämtsamt sådär. Nu så har en av hans kompisar startat en hemsida som heter just I Hate Calvin och där kan man beställa diverse tröjor och tillbehör. Sidan har redan fått tusentals träffar. och han som satte upp den sa att han hade som mål att nå 50 000 besökare innan han blir nöjd. I princip alla av de 40 kompisar vi campar med har skaffat sig en egen tröja, till och med Calvin själv hade på sig en.
Strax innan vi lämnade öltältet för att ta oss till Swedish House Mafias spelning, som var nattens sista. Bra grejer! Hoppas att ni ser vår glädje av den här upplevelsen syns bakom våra breda leenden.
'
