Äeh. Jag kan väl inte vara den enda som tycker det känns som att nån har lurat in mig i en himla låtsasvärld, låst om dörren och kastat bort nyckeln? Är så låg och ledsen av att vi lever i en tid där det på allvar av så många ses som ett större hot mot demokratin att protestera mot ett rasistiskt parti än att det rasistiska partiet till exempel får köpa reklam (som OBS ej är en ”rättighet”).

Att rasismen är så normaliserad nu att så fort den ifrågasätts vevas en fullständigt missriktad yttrandefrihetsflagga. Att folk är så skraja. Att folk försöker skrämmas. Att det ska vara så vansinnigt svårt att vara lite jävla empatisk och mänsklig? Att man hör om galningar som sparkar och slåss mot personer som tigger, som om de inte sitter och ber på gatan om dina enkronor för att överleva – som om det är ett val dessa extremt utsatta individer har gjort utifrån rimliga eller rättvisa förutsättningar.

Eller att man som privilegierad person i sammanhanget ska behöva komma hem till post från rasister, post som har landat på ens hallmatta INUTI ENS HEM? Att man ska behöva känna sig otrygg när man börjar föreställa sig hur det skulle vara att stå och vänta på en t-bana där den där reklamen med allt den symboliserar är uppsatt om ett gäng triggerhappy galningar råkar stå på samma perrong. Att man undrar om någon ens skulle våga ta en i försvar om något hände. Att man ens ska behöva föreställa sig det? Att jag ens ska behöva skriva det här?

Så jag åker buss istället. Och jag promenerar hellre. Det får ta längre tid.