Det är rätt vanligt att tidningar vill visa kändisar som ”bryter ihop”. Typ som den här på N24 som påstår att ”Kissie bryter ihop” när hon pratar om näthatet. 

Jag funderar en del över det här uttrycket att ”bryta ihop”. När jag tittar på klippet så ser jag inte alls en person som gör dito. Jag ser snarare en person som reagerar samlat på en sak som inneburit mycket stress. Det kommer tårar och rösten spricker men jag kan inte se att hon ens i närheten ”bryter ihop”.

Jag tänker mig att en person som bryter ihop tappar kraften i benen, lägger sig ner, slår mot golvet med knytna nävar och intensivt börjar fundera på frågan om guds existens åt både det ena och det andra hållet. En person som bryter ihop tänker jag tappar kontakten med omgivningen samt förlorar kontrollen på kroppen genom att exempelvis ge ifrån sig ohämmade ljudutstötningar, kasta tallrikar eller bli tillfälligt förlamad.

Men att fälla en tår då och då är ju fullständigt allmänna delar av uttryck i vardagen. Om tårarna rinner så betyder det på intet sätt alls att en person har  ”brutit samman” eller är på väg att krackelera. Det betyder snarare att personen känner just den formen av känslor i stundens kontext. Både gråt och skratt utgör delar av den rad känslouttryck som existerar i mänsklig samvaro och dessa uttryck är inte sällan tecken på känslomässig inlevelseförmåga. 

Men jag upplever att det råder en del tråkiga tendenser när det gäller synen på tårar som känsloyttring. Jag tycker mig se ett stadigt samband mellan att kalla arga kvinnor för ”hysteriska” och att påstå att kvinnor ”bryter ihop” bara för att det kommer några tårar i samtal kring smärtsamma upplevelser. Helt vanliga och vardagliga känslouttryck görs om till nån form av extrema ”på ruinens brant”-reaktioner. ”Hon är hysterisk”. Nej, hon är förbannad. ”Se när hon bryter ihop”. Nej, hon bryter inte ihop hon fucking gråter.

Och det är inte det att det skulle vara något fel i att bryta ihop heller. Alla som bryter ihop har sina skäl till att göra just detta. Men det här att utmåla vardaglig känslomässig inlevelse som ett tecken på att vara på gränsen till ett psykiskt sammanbrott är bara överdrivet och onödigt. Det utmålar personer som labila när de egentligen beter sig fullständigt stabilt. 

Ja och så är det ju lite såhär i tabloidernas värld också förstås. Ett oväder blir ett ”dödsförlopp” och en tunga blir en ”superslemmuskel”. Men det gör ju inte det hela mindre idiotiskt, och kvinnor vars känsloregister som allt för ofta nedvärderas till simpel ”dramatik” blir knappast hjälpta av att vanliga tårar i samtal inom tunga ämnen beskrivs som en känslomässig kortslutning. Att befästa inställningen att tårar är tecken på känslokollaps är skit. 

Och jag har då aldrig sett någon rubrik där ett annat vanligt känslouttryck, skratt, har beskrivits som någon form av psykbryt. Skulle vara intressant att se den typen av rubrik.