Jag skulle beskriva mig själv som en ensamvarg. Jag älskar att vara ifred. Det är bland det bästa jag vet. Jag drömmer om att bo i en husvagn i skogen och när barnen vuxit upp tänker jag ibland att jag ska söka mig upp mot nåt kloster nånstans i alperna. Detta får dock bero eftersom mycket kan hinna hända i livet. Kanske nöjer jag mig med Småland.
Många många gånger har jag känt mig fel och dum för att jag känner såhär. Jag har känt mig dålig då jag dragit mig undan och jag har bannat mig själv när jag inte har velat umgås på fest eller på nåt fullsatt café (eller annat sk ”socialt tillhåll”).
Men mer och mer har jag börjat släppa detta frätande självförakt. Jag har börjat acceptera min smak, vad jag föredrar och vad jag gillar. Jag har börjat acceptera mig själv. Och jag inser hur mycket levnadsglädje och energi det tagit när jag har använt så mycket krafter för att bekämpa mig själv.
Jag är just nu i en fas i livet när jag lär känna mig själv. För hittills känns det faktiskt mer som att jag har försökt förneka mig själv i stället för att lära känna. Så nu när jag börjar förstå saker, som att jag till exempel är introvert och att det är något som jag verkligen trivs med att vara, känns det som att typ tusen tegelstenar lättar från min rygg.
Tilläggas bör kanske att jag inte alls ogillar sällskap eller andra människor. Jag behöver mycket vila och stillhet bara.
Källa till bilden (och lite bättre upplösning) (bildtips @DavidPhamp)
Har haft så sjukt svårt för DEN SUPERPEPPANDE MÄNNISKAN vilket känns som alla i hela världen när man växte upp. Inte för att jag ogillar alla som inte är introverta (såklart inte) men den outsinliga källan till energi som tycks finnas i andra personer känns som den dras från en.
Jag tycker sånt här är skönt och bra att betänka när nån säger till en att söka jobb som säljare.
Det är en ren fröjd att upptäcka ord och förklaringar på varför ens beteende genom hela livet har varit motsatsen till norm. Har blivit en manisk hobby för mig att lära känna mig själv. Liksom såå…kul? Numer ruskigt nöjd introvert till exempel. Bruka ditt adlibris-lösen nu genast, den här är en pärla! —> http://www.adlibris.com/se/bok/introvert-den-tysta-revolutionen-9789175032986
Jag hittade denna artikel för något år sedan;
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/viktigt-hitta-balansen-mellan-stark-och-skor_7123507.svd
Och den gjorde mig så lycklig!! Jag måste vara ensam emellanåt, annars blir jag galen.
eller hur, ochn jag fattar inte riktigt heller varifrån den uppfattningen kommer att det skulle vara ”dåligt”? i vissa sammanhang kanske det anses vara så. typ när jag var liten, och man skulle ääälska lekar och skolutflykter och sommarläger och discon *spyr*.
men på ”äldre dar” (vuxen ålder) så tycker jag jämt det verkar som de introverta är de med mer ”status” eller vad man ska säga. iaf de kretsarna jag rört mig i, ibland på jobbet, osv. de ”svåra” är de coola liksom. haha.
så allt är ju så himla relativt.
själv tycker jag det är fint att vara introvert och odlar nog kanske den imagen lite överdrivet mycket, hahaha. typ, nu när jag faktiskt blivit mer social så tror folk att jag ”fejkar” när jag visar tecken på att vilja dra mig undan.
tänk så olika det kan vara! :)
Hej och TACK för den här viktiga texten. Visste inte att det fanns ord för personer som mig, för den där introverta personen är jag när jag tänker efter… eller kanske version light, jag vet inte. Jag är alltid den som går hem först från fester. Det har blivit en grej, men det stör mig inte. Jag har min gräns på 4-5 timmar, sen är det okej att gå hem tycker jag. Jag försöker prata med folk som ser snälla ut, mingla, för det är så man gör antar jag. Men vill helst inte prata alls, jag blir verkligen dränerad på energi. Men! Jag tycker om att lyssna på konversationer: när folk berättar intressanta saker sinsemellan kan jag bli helt uppslukad. När jag går hem från festen så känns det som att jag fylls på med ny energi, jag blir piggare och kan tänka mig att se på film i min ensamhet(missförstå mig rätt, jag tycker att det är kul att gå på fest. Om jag bara slapp prata).
Det värsta tycker jag är detta överhängande krav jag har på mig själv att jag MÅSTE träffa kompisar för annars kommer det att sluta med att jag är ensam resten av livet och inte har några vänner kvar. Även om jag insett att jag inte klarar av att hänga med folk hela tiden och njuter något otroligt när jag får vara ifred och ensam så gnager det ändå att jag måste höra av mig till personer och träffas. Jag borde dock ha lärt mig att det är helt okej att inte träffa folk typ varann vecka för jag märker ju att när jag väl träffar dom så spelar det ingen roll hur länge sen det var vi sågs, vi kan vara kompisar ändå. Det är så skönt att vara själv.
Vilken bra text! Blir så glad när det är fler som skriver om att de uppskattar sin ensamtid och att dra sig undan. Precis som du har jag också länge gått med en känsla av att vara fel och inte passa in i samhällets snäva ramar. Men när jag sedan insåg att jag var introvert och att det är okej att vara den tystlåtna har jag förstått hur mycket jag tycker om att vara just introvert! Idag driver jag en blogg och hemsida, Blyga Myran, som handlar just om detta och det känns fint när fler bloggare skriver om ämnet. Tack för en fin blogg och en jättebra text! /Helena