När Londons samlade gay community sjunger med i varenda textrad under Hurts festivalspelning i London under sommaren, och det enda konstiga med det är att låtarna inte ens läckt på internet ännu, verkar nischningen klar.
En musikrecension skall avhandla den aktuella skivans låtar och artistens talang och utveckling (förutsatt att det finns någon), icke om recensenten själv. Jag skiter i det nu.
I det postpostpostmoderna kulturlandskapet bör lämpligen en eklektisk uppsättning influenser som ”SunRaAceofBaseFelaKuti” rabblas så tätt ihop att det helst låter som ett enda ord.
"Alltså, kan någon vänligen uppfinna ett fack där vi kan lägga alla de män som inte är ens boyfriend men betydligt mer än en dejt? Ni vet, alla 'that special someone' som man 'ger sin blomma' till på daglig basis och som faktiskt 'betyder något'... Eh, okej, lamt försök att vara fin. Fail på den va. Aja. Vi stryker det. Exclusive fuck, funkar det?"