För 15 år sedan blev Kimmy Schmidt tillfångatagen av den lokala domedagskulten.
Sedan dess har hon och en handfull andra kvinnor varit inlåsta i en underjordisk bunker fullt övertygade om att världen utanför är en radioaktiv öken, sedan länge ödelagd av kärnvapen och befolkad av elddemoner. Tills en attackstyrka befriar dem. Kvinnorna alltså, inte elddemonerna.
Unbreakable Kimmy Schmidt använder Josef Fritzls läskiga källare och Jim Jones osofta undergångssekt som referensmaterial. Det är en märklig grund att bygga tramskomedi på. Men om jag någonsin undrat hur lång tid som krävs i ekvationen ”tid + tragedi = komedi” har jag nu svaret. 15 år. När Kimmy Schmidt kliver ut ur bunkern blir hon inte uppäten av radioaktiva eldmonster, utan välkomnad av ett färgsprakande tiotal. Inte nog med att hela världen är stöpt i karamellfärg, alla verkar också vara höga på socker. I Unbreakable Kimmy Schmidt finns det nämligen inga “raka” karaktärer som balanserar upp de komiskt skruvade. Här vill alla vara Kosmo Kramer. Inte minst den kroniskt överlyckliga Kimmy Schmidt vars skottsäkra marinad av naiv ärlighet gör henne fullkomligt unbreakable, trots 15 år av övergrepp i bunkerkulten. Efter bunkern beslutar Kimmy att hon ska leva livet som sekten bestal henne. Hon flyttar omedelbart till New York och in i en risig källarvåning tillsammans med Broadway-drömmaren Titus Andromedon. Och innan han (eller du) ens hinner ställa frågan svarar hon “Yes, there was weird sex stuff in the bunker”.
I sin nya serie har Tina Fey och Robert Carlock inte snålat med skojet, Kimmys och Titus repliker i synnerhet är ett kulsprutesmatter av skämt. En annan rolig detalj är hur Unbreakable Kimmy Schmidt på många sätt är en inverterad spegelkopia av Feys och Carlocks förra serie, 30 Rock. Där 30 Rock handlade om den cyniska produktionen bakom ett barnsligt sketchprogram är Unbreakable den barnsliga levnadsglädjens triumf över den cyniska domedagssekten.
Det tar visserligen ett avsnitt eller två innan Unbreakable Kimmy Schmidt lyfter från marken. Och med den absurda skämtdensiteten är det oundvikligt att åtminstone en handfull av dem faller platt. Men det finns så mycket serien gör rätt att jag gärna glömmer bristerna. Ellie Kemper är fenomenal som Kimmy Schmidt, Titus plötsliga musikalinfall är gudabenådade och det “autotune the news”-songifierade introt är mitt nya favoritintro. Och när Unbreakable levererar det mest vältajmade pruttskämtet i modern tid har jag inget annat val än att villkorslöst kapitulera inför den okrossbara Kimmy Schmidt.
Unbreakable Kimmy Schmidt finns tillgänglig på Netflix.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2015.
