Anime är en extremt svårorienterad genre (egentligen lika lite genre som ”tecknat”). Du måste gräva djupt ner i det tentakelporrinfesterade och skolflickefetischerande avskrädeshålet innan du finner guld som Paprika, Akira och Ghost in the Shell.
Knights of Sidonia är inte i närheten av jättarna, men befinner sig samtidigt ljusår bort från slamkryparna. Fonden med enorma mecharobotar som slåss mot en outgrundlig och utomjordlig ondska är arketyper som du hittar på första sidan i boken ”Allt du behöver veta om Anime” (om det nu fanns en sådan).
Vad som gör Knights of Sidonia sevärd är den mättade undergångsstämningen som nästan varenda bildruta dryper av. Tusen år efter kriget mot Gaunavarelserna överger mänskligheten sin hemplanet i ett desperat försök att rädda det lilla som kvarstår. När rymdskeppet Sidonia skär igenom världsrymden tänker jag såklart på Harry Martinsons epos Aniara. I Martinsons bok blev Aniara-skeppet mänsklighetens sista viloplats snarare än räddning. En tyst sarkofag som glider igenom det tysta.
När Knights of Sidonia är som bäst snuddar den vid allvaret. Som sämst är den en kavalkad i kvinnliga (och manliga) rymdkadetter som suckar, stönar, flämtar och kvider. För vad är en animeserie utan drösvis med övertydliga sexuella anspelningar? Bara tecknat, antar jag.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2014.
