Tre år har gått sedan Nintendo med Mario Galaxy roade sig med att åter omyndigförklara all konkurrens i och med att omdefiniera förutsättningarna för intergalaktiska plattformshopp.
Sedan dess har Shigeru Miyamotos tankesmedja till synes ägnat all vaken tid åt att stifta närmare bekantskap med ramverket. För hur ska man annars förklara Super Mario Galaxy 2? Marios senaste äventyr är ren spelglädje. Det är en revolt mot samtidens oskojiga krav om åtskilliga lager av djuplodade historieberättande, tillkrånglade spelkontroll och moraliska kval. Här introduceras man istället för nya, spännande nyanser av begreppet plattformsperfektion, och det är omöjligt att inte känna sig alldeles upprymd när Mario avväpnande tjoar till vid upptäckten av varje ny Nintendo-fiffighet. Betänkligheter kring spelets samarbetsläge känns väl onödiga när det i övrigt handlar om en galax fylld till bredden av helt genial spelunderhållning.
