från 2001, då han strandsattes på en främmande planet men lyckades ta sig därifrån tack vare oväntad hjälp från de mystiska Pikmin-varelserna. Nu är han som sagt tillbaka. I prologen till hans nya äventyr får vi lära att bolaget som finansierat Olimars tidigare expeditioner gått bankrutt, och som en sista desperat åtgärd skickas Olimar och hans partner Louie tillbaka till Pikmin-planeten (Jorden) för att leta skrot och skatter bland resterna av en undergången kapitalistisk civilisation. Även denna gång skall Pikmin, som kan beskrivas som små ettriga lökväxter med ben, komma att spela en avgörande roll. Deras osjälviskhet, disciplin och vilja att underkasta sig auktoriteter signalerar ett nära släktskap med Lemmings och dessa egenskaper får alltså tjäna det höga syftet att rädda Olimars jobb. Att Pikmin gör grovgörat passar särskilt bra då det ger Olimar mer tid att ägna sig åt sitt vetenskapliga uppdrag; att omsorgsfullt kartlägga planetens flora och fauna. Sammantaget är nog Pikmin 2
den mest effektiva metaforen för betydelsen av laganda, arbetsmoral och ledarskap jag stött på sedan Flykten från Hönsgården
. Den lille akademikern inom mig skulle beskriva Pikmin 2
som ett avskalat strategispel i realtid med alinjär leveldesign som framförallt bygger på resurshantering och multitasking. Om jag istället tillåter mig vara känslosam, vilket jag inte är helt bekväm med, skulle jag säga att det är skruvat, kärleksfullt och påhittigt och att det är tydligt präglat av den fingerspitzgefühl som alltid varit Nintendos adelsmärke. Det är enkelt att komma in i men omöjligt att ta sig ur. För steroidspelare och adrenalinkickers som överdoserat på snabba bilar och stora bössor är Pikmin 2
inget mindre än ett reningsbad för själen. Att det inte blir högsta betyg beror mest på att jag ogillar småkryp.
