Likt den genomsnittliga åttiotalistiska actionfilmen gottar sig Black Ops i excesser; råare än Infinity Wards Call of Duty-spel, men utan upphovsmännens fingertoppskänsla.
Genom en hemlig agents minnesbilder åker vi Michael Bay-certifierad berg-och-dalbana genom en väv av kalla kriget-konspirationer. Som vanligt utan vare sig eftertanke eller dubier – som när vietnameserna sorteras in i samma fack som exempelvis nazisterna.
Black Ops saknar både nyanser och eftertanke, men som actionrykare är det ett gediget hantverk. Multiplayern är mer balanserad och helt briljant. Dessutom är det festliga spelläget zombies tillbaka, där de odöda nu bekämpas av stadsmannakvartetten Kennedy, Nixon, Castro och McNamara.