Just som de mer, ska vi säga, kommersiellt drivna delarna av spelbranschen börjat känns allt för enkelspårig dyker Tim Schafer upp med sitt efterlängtade rockepos Brutal Legend. Här ger Grim Fandango-mannen uttryck för sitt tonårsjags uppdämda hårdrockfantasier, samtidigt som han genom en välskriven historia gör upp med emorockare såväl som hair metal-band. Och det är förstås så det ska vara i en spelvärld som helt är uppbygd som en öronbedövande kärleksförklaring till de allra festligaste klichéerna från ett par decennier av metallomslag. Samtidigt är det också genom den visuella och narrativa kompromisslösheten som de oinspirerade uppdragen blir en sådan stark kontrast. Och för att vara ett spel som varit under utveckling i fyra år känns Brutal Legend förvånansvärt framstressat. Det är också anledningen till att jag mot slutet kommer av mig i lovsången. Den enformiga eftersmaken av Assassin's Creed har blivit allt för stark.
