BioShock

I pressmaterialet för BioShock kallas spelet för ”shooter 2.0”. Och när jag träffade spelets producent Ken Levine i somras nämnde han frasen ”next-gen” i snitt en gång per mening.I pressmaterialet för BioShock kallas spelet för ”shooter 2.0”. Och när jag träffade spelets producent Ken Levine i somras nämnde han frasen ”next-gen” i snitt en gång per mening. BioShock skulle ha next-gen-grafik (sant), next-gen-atmosfär (sant), next-gen-vapen (sant — man kan till och med skjuta exploderande bisvärmar på fienderna) och kort sagt sätta en ny ribba för hela FPS-genren.
Visst, helvetesresan genom undervattenstaden Raptures ruiner är lika skrämmande som underhållande, Aldous Huxley-parafraserna står som spön i backen och femtiotalsestetiken på miljöerna är galet läcker.
Samtidigt kommer man inte ifrån att BioShock bortom det lite för pretentiösa manuset (seriöst — T.S. Eliot-referenserna från Nocturne ligger i lä) är en ganska traditionell förstapersonsskjutare med ett tempo som mått bra av att skruvas ned några miljoner snäpp.
Det är ett sjuhelvetes coolt spel, javisst. Men det är inte mer ”shooter 2.0” än Serious Sam 2.