Battlefield Bad Company

För att vara ett av Sveriges mest respekterade spelhus har DICE fortfarande något vagt amerikanskt över sig. Det är i och för sig inte så konstigt, då svensk...För att vara ett av Sveriges mest respekterade spelhus har DICE fortfarande något vagt amerikanskt över sig. Det är i och för sig inte så konstigt, då svensk speldesign fortfarande utmärker sig genom att vara kroniskt identitetslös.
    Därför finns det heller inte mycket i nya Battlefield Bad Company som skvallrar om ursprungslandet, utom möjligen den minutiöst återskapade barrskogen. Samtidigt rör det sig något oväntat om ett Battlefield där man inte längre applicerar seriens utmärkande “if it ain’t broke...”-tänk.
    Mest uppseendeväckande är de förstörbara miljöerna. I den nya världsordningen knackar man inte längre på några dörrar, utan skjuter sönder dem. En husvägg som tidigare varit ynonym med skydd är nu helt opålitlig, och kan när som helst sprängas i småbitar. Ett slagfält i Bad Company blir därav vid spelets slut verkligen en plats i ruiner, som osminkat speglar vilka strider som ägt rum.
    Även om hela hus inte jämnas med marken känns det grymt imponerande att skenbart kunna okynnesspränga allt i sin omgivning till småbitar.
    Titelns “Bad Company” syftar till b-company, bataljonen som skickas ut på de riktigt farliga uppdragen. Det som skiljer b-company från andra elitförband är precis allt. B-company är nämligen inte något elitförband, utan en brokig skara misfits - ett gäng mer eller mindre vanliga killar. Kort och gott, du är kanonmat. Profithungrig sådan, som lockad av en guldreserv bakom fiendens linjer beslutat sig för att göra karriär som prisjägare.
    Här hade Bad Company kunnat bli spelens självklara motsvarighet till David O. Russels gulfkrigssatir Three Kings, men istället blir det en omaka korsbefruktning av adrenalinpumpande (och injicerande) action och slapstick.