Young Heart Attack

Patrik Forshage 17:09 30 Mar 2004

I regelbundna cykler med allt snabbare frekvens återupptäcker England rock'n'roll, alltid lika storögt och yrvaket. Varje gång blir det lika bråttom att hitta nästa stora autentisk-rawk-grej, och varje gång blir det fel. Deras två senaste uppvaknanden har lett till att först Detroits Electric Six och sedan Nya Zeelands The Datsuns hypats i någon vecka, innan de avslöjats som one-hit-wonder-plojband respektive talanglösa garagearkeologer.

Den här månaden går den tvivelaktiga äran till Young Heart Attack från förpliktigande Austin, Texas, en stad som tidigare mixat rock'n'roll-häxblandningar av lika delar galenskap och traditioner i form av galenpannor som Roky Erickson och 13th Floor Elevator, Billy Gibbons ZZ Top och Gibby Haynes med Butthole Surfers. Sånt egensinne intresserar inte engelsk pop(ulist)press, men även om Young Heart Attacks röj rymmer mer entertainment än mentalsjukdom har de betydligt mer att erbjuda än alla andra hypade utmanare de senaste åren. Kanske inte i finess, absolut inte i detaljfinish - utöver bakgrundssångerskan Jennifer Stevens påminnelser om storheten hos B-52's - och ännu sämre är det ställt med originaliteten. Men sånt har mindre betydelse eftersom det var länge sedan vi hörde så smarta riff och refränger som hos Young Heart Attack.

El Camino vill de vara Led Zeppelin och hamnar därmed nära vintage Guns N' Roses, och den rättframma riffstölden från AC/DC:s If You Want Blood lockar fram både leenden och luftgitarrer. Men allra oftast låter Mouthful of Love som en förlorad Slade-klassiker från 1974, fullproppad med trallvänliga tuggummipoplåtar nödtorftigt maskerade till fräsande boogierock. Den ansträngning sångaren Chris "Frenchie" Smith tvingas till för att överrösta bandet gitarrväggar kommer att göra att hans stämband är slut inom ett år. Till dess lyckas han kraxa fram sånger på ett sätt som gör Noddy Holder röd om kinderna av stolthet, och oss andra rosiga av upphetsning.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner