Wiley ligger bakom de största klubbarna, beatsen och ryktena på den engelska scen de flesta kallar grime. För ett år sen kändes han som en slags gudfader, en mytisk figur som mest fanns på Internet (det var den typ av myt som blev bättre av att Wiley i den enda intervju han gav pratade lite om att djävulen var efter honom). I och med debutalbumet går Wiley från galen vetenskapman och superproducent till lätt ostig företrädare för en scen som inte vet riktigt var den ska ta vägen. Om Dizzee Rascal försökte vara Tupac så mycket att det inte gick att värja sig mot det så är det lätt att hålla sig ifrån Wileys version av en engelsk Method Man. Hans verser är sämre än mycket han gjort på mixtapes tidigare och de nya produktionerna lutar mer mot crossover-försök än det sjuka vi gillade med Eskimo, Ice Rink och Blizzard. Det behöver inte nödvändigtvis vara en dålig sak att nästa stora grime-släpp är poppigare och mer banalt (Wiley har i alla fall sin [I]Jus' A Rascal[/I] i den hjärndöda [I]Pies[/I]) men det kommer nog ändra synen på genren till något mer realistiskt än allt vi drömde om tillsammans med Dizzee.
Skivbolag:
Artist:
