Vi är nog ganska många som ofta återvänder till Surprise, det mäktiga album Syd Straw gjorde 1989 med folk som Michael Stipe, Ry Cooder,Van Dyke Parks, Richard Thompson, Peter Holsapple och Daniel Lanois. Ett album som visade hela hennes breda register och höga ambitioner, med lysande uppbackning hela vägen. Sedan dess har hon inte gjort något riktigt bra, innan gamle vännen Lou Whitney föreslog att hon skulle komma till The Studio i Missouri och spela in ett helt album med hans Skeletons som kompband. Det här albumet, alltså en jordnära, avspänd inspelning, som är så långt från Surprise man kankomma, men som, i all sin enkelhet, är precis lika förtrollande. Skeletons som husmusiker är, naturligtvis, ett snilledrag. Få band, kanskeinget mer än möjligtvis The Attractions, kan agera så följsamt och lyhört som de - och fylla de luckor som finns i låtarna med felfri fingertoppskänsla.
Följden blir att Syd låter som om hon sitter på verandanoch sjunger ur hjärtat för sina närmaste vänner. Sångerna handlar, som honsäger, om Love, and the lack of it, men med osedvanlig finess ochuppriktighet. "Slå upp vad masochist betyder och du ser en röntgenbild avmin själ, jag lider men bryr mig inte" sjunger hon i X-Ray, "jag trodde jag var stark, jag hade fel" konstaterar hon i The toughest girl in the world. Tuff tjej.Skivbolag:
Artist:
