Viva

En gång i tiden var Lisa Nilsson Billy Butts malligaste upptäckt. Han pöste av glädje när han först fick visa upp henne i media. Men det ville sig aldrig riktigt ändå. Det var först när Mauro Scocco kom in i bilden som låtskrivare flera år senare som Lisa Nilsson förvandlades till "souldrottningen" med hela svenska folket. Med superhiten [I]Himlen runt hörnet[/I] var hon plötsligt stjärna. Nu vill hon klara sig själv. Det har emellertid tagit lite tid för Lisa Nilsson att upptäcka vem hon vill vara på skiva. Efter den enorma framgången fick hon nog av media och uppmärksamhet och drog sig tillbaka i sin nyinköpta villa i Tyresö. Sedan var det tyst länge. Det är fem år sedan hon senast släppte ett album. På [I]Viva[/I] har hon tagit det stora steget att börja skriva låtar själv. Tillsammans med sin man och ett antal andra samarbetspartners har hon skrivit nästan samtliga låtar på [I]Viva[/I]. Ibland är det suveränt, som den träffande textraden "magen den blir liksom ihopsnörd, flödet finns inte där", i jättevackra [I]Långsamt[/I] eller den raka frustrationen i [I]Kommer du ihåg[/I]. Även [I]Om du var jag[/I], med sin Whitney Houston-doftande refräng, gillar jag. Men sedan blir det långt mellan låtarna som känns. Låttitlar och texter som [I]Två utbrunna ljus[/I] hade man gärna varit utan. Samma sak gäller Nordman-inledningen på [I]Viola[/I]. Kanske är fem år ibland för lång tid för att skriva låtar till ett album. Kanske hinner man vända på orden allt för många gånger för att de ska röra vid rätt nerv i lyssnaren. Kanske har Lisa helt enkelt bara haft för höga krav på sig själv. Läste i en intervju att hon skrivit "några mil" av låttexter innan hon var nöjd. Kanske borde hon i stället använt sig av de första metrarna, det är oftast de som blir allra bäst. Hon borde lita mer på sig själv, inte fastna för klichéerna. Lisa Nilsson är långt ifrån en fullfjädrad låtskrivare, men det är en lovande början. Med nästa album kommer hon säkert att bevisa att hon inte behöver vare sig Mauro eller Billy.