Ted Gärdestad är en av de märkvärdigaste vispopsångare och låtskrivare som har funnits i Sverige. Hans melodier förefaller så enkla och så vänliga, men rymmer samtidigt styng av vemod och små avancerade delikatesser så självklart inkorporerade att man bara känner dem utan att kunna peka ut dem. Samma kvaliteter har storebror Kenneths texter, fyllda av allmängiltigt somriga bilder och omedelbara iakttagelser, men vid närmare betraktelse fyllda av allegorier och metaforer för helt andra stämningar.
Att han togs under Björn och Bennys beskydd i en tid när Abba symboliserade antitesen till musikkvalitet - helt och hållet oberoende av musikens egentliga kvalitet - bidrog säkert till att Ted betraktades som ytlig tonårsidol, trots att hans inspelningar faktiskt förmedlade något mycket djupare, och det är kanske i sin tur en av orsakerna till att Ted Gärdestad inte ens postumt riktigt har fått den upprättelse han är förtjänt av. Ett värdigt hyllningsalbum är det minsta man kan begära. Tyvärr är inte det den här skivan.
Här finns visserligen flera fina tolkningar både av de mest kända låtarna i hans katalog och några mindre uppmärksammade, men här finns också alldeles för mycket barlast och dessutom flera riktiga bottennapp.
Det fina först. Ane Bruns sakrala Ge en sol är vacker, och Frida Öhrn lägger trivsamma och försiktiga triphop-antydningar i botten av Ett stilla regn. Lisa Nilsson är strålande, givetvis, liksom Lisa Miskovski vars nästan autentiska sjuttiotalssound är en fin detalj. Teds dotter Sara Zacharias, som är en av initiativtagarna till skivan, sjunger en ok Himlen är oskyldigt blå, och Ted Gärdestads bräckliga drag accentueras i Markus Krunegårds Oh vilken härlig dag. Ännu bättre är Darin, som med en rättframma tolkning av Öppna din himmel är den artist på skivan som kommer närmast Ted Gärdestads eget flerfacetterade uttryck av storögd nyfikenhet och samtidigt oroad känslighet.
Men ingen av dem åstadkommer något som kryper under skinnet som Ted Gärdestad själv kunde. Enbart Noonie Bao med en subtilt hoppfull Come Give Me Love har den förmågan, men det är å andra sidan en fantastisk pärla som mer än gärna får bli sommarens mest spelade låt.
Svackorna är dessvärre fler, och i några fall fasansfullt djupa. Ola Salo känns visserligen bekväm när han får sjunga dansbandsglamdisco, men eftersom den gamla melodifestivalssegraren Satellit är en av Teds sämsta låtar räcker inte det. Värre är det med artister som Bo Kaspers Orkester, som verkar ha misstolkat Teds folkliga genomslag som ett resultat av slätstrukenhet, och åstadkommer just det.
Tomas Andersson Wij å andra sidan har inte resurserna att ro sin överdramatiserade För kärlekens skull ens i närheten av hamn, och Lalehs sätt att okänsligt och finesslöst kasta sig över Sol vind och vatten är ett rent övergrepp. Då har vi fortfarande inte ens nämnt Pontus och Amerikanernas svajiga trubadurtolkning av Jag vill ha en egen måne - den som har grävt upp det gamla bandet måste ha ett rejält horn i sidan till bröderna Gärdestad.
Håkan Hellströms Äntligen på väg - som redan funnits tillgänglig i tolv år - borde ju varit ett säkert kort, men trots att det här finns en adderad stor orkester i slutet här gör den märkvärdigt usla ljudkvaliteten (vad gick snett där?) att man inte gärna lyssnar igen.
Som extra krydda finns här tre ”upphittade” Ted-inspelningar, men de bidrar bara till att göra anrättningen än mer oaptitlig. Två av dem är barnsliga banaliteter där titlarna Kolapapperskungen och Pricken egentligen säger allt. Den tredje Ted-inspelningen heter I Know There’s A Song och hade av allt att döma kunnat bli en alldeles superb poplåt om den hade spelats in någon annanstans än i en tunna. För om man måste anföra ljudmässiga invändningar mot Håkan Hellström är den här fältinspelningen av Teds sång så långt ifrån utgivningsbar man kan komma, trots nypålagda ansträngningar från den samlade musikelitens ansträngningar. Som sista bonusspår i en gigantisk Ted-box för fanatiker hade den möjligen varit motiverad, men att använda den som tungt lanseringsargument här måste betraktas som lurendrejeri.
Ted Gärdestad är värd bättre. Mycket mycket bättre.
