Hyllnings- och coveralbum, alltså. Man köper dem, trots att man vet hur det kommer att gå. Antingen för att man gillar originalartister särskilt mycket, eller för att man gillar någon av de medverkande extra särskilt mycket. Eller, i värsta fall, för att man gillar flera av de medverkande lite lagom mycket. Hursomhelst lyssnar man några gånger, hittar några favoriter som vågar göra något mer än bara försöka imitera det original de tilldelats, känner sig rätt nöjd och återvänder aldrig mer till skivan. Så är det med alla hyllnings- och coveralbum, även detta. Men samtidigt finns här något som sticker ut och särskiljer i synnerhet den tredje och bästa volymen i Jeffrey Lee Pierce-projektet från hyllningsskivor i allmänhet.
Det skulle kunna vara att alla tre skivorna i serien inte bara uppfyller ett utan alla tre tre kriterierna här ovan. Det skulle kunna vara att skivorna bara delvis är renodlade hyllningar, och delvis är nya konstruktioner utifrån demofragment och upphittade låttextskisser. Det ger artister som Mark Lanegan, Lydia Lunch, Mick Harvey, Kid Congo Powers, Mark Stewart och Andrew Weatherall med en lång Primal Scream-remix större utrymme för sig själva och för experiment, något som till exempel Debbie Harry använder för att göra Kisses for My President - som en tonårig Pierce skrev om just henne medan han fortfarande var ordförande i Blondie fanclub - till en av sina mest punkiga låtar.
Men det skulle också helt enkelt kunna vara så att skivans inledande spår Nobody's City, där The Bad Seeds Jim Sclavunos tillsammans med Kid Congo Powers och framför allt Thurston Moore bygger en högljudd plattform för en duett man inte ens vågat fantisera om, den mellan en triumferande Iggy Pop och en domedagsmässande Nick Cave. Det är en cover som spöar till och Gun Clubs original, och som det finns anledning att återvända ofta till under återstoden av våra liv.
