Unrestricted

Om jag inte minns fel så fick Da Brat sitt skivkontrakt genom att rappabyxorna av Kriss Kross (små pojkar med sina byxor bak och fram ­ någon somminns dem?) under en av deras konserter. Kommer inte ihåg om det handlade omen raptävling eller om hon helt enkelt drogs upp från publiken. Klart är ialla fall att Da Brat sedan den kvällen har en ständig vapendragare i formav Kriss Kross dåvarande manager Jermaine Dupri vid sin sida. Jag gillade Da Brat på den tiden. Hon var liten och stentuff och gjorde medFunkdafied ett suveränt debutalbum. Tyckte jag då. Efter att besviket halyssnat igenom nya plattan Unrestricted, plockar jag fram både Funkdafiedoch uppföljaren Anuthatantrum (med singelhiten Sitting On Top of the World)och inser att de lider av precis samma problem som det nya albumet. Desneglar för mycket på vad som är modernt för stunden. Och ja, det kan varanegativt. Funkdafied har precis samma gangsta-stomp som så många andrahiphopplattor 1994. På Unrestricted har hon (precis som alla andra gjordeunder det gångna året) under långa partier anammat Missy Elliottsnervryckiga, rastlösa beats och rapstil. Och det blir så tråååkigt. Om Missyfick vara Missy och alla andra gjorde sin egen grej skulle den här världenvara betydligt roligare att vistas i. Kanske är man extra känslig på den punkten just på grund av Missys ochTimbalands enorma genomslagskraft. Eller snarare på grund av deras mångaefterapare. För det är klart att även den här plattan har sina stunder.Runnin´ Out of Time har en skön suggestiv refräng och That´s What I´mLooking For har (omedvetet?) lånat refränghooken från pojkbandet Five,vilket är lite småkul. Att Da Brat på omslaget till Unrestricted från att tidigare ha varit en tuffhomegirl har förvandlats till en fånigt porrig brud är nästan tråkigast avallt.