När det innerliga pianokompet inleder skivans första spår känns det som att nya vindar äntligen blåser i TAW-land, och att valet av Andreas Mattsson som producent var ett lyckokast. Men väldigt snart visar sig skivan vara en vanlig trygg svensk singer/songwriter-skiva efter mall 1A, med allt vad det innebär med finstämda gitarrer och dramatiklösa ackordföljder. Texterna är mer intressanta. Romantiken handlar inte om att vara trogen ungdomens romantiska ideal, utan om att ha förlorat dem och – detta är det verkligt sorgliga – vara hyfsat nöjd med det. Kvar finns nostalgi och en svag känsla av tomhet, men detta är inte tillräckligt för att huvudpersonen ska orka bryta upp och utveckla sin konst. Glappet mellan vad människan Tomas Andersson Wij förstår om livet och vad artisten med samma namn kreativt kan prestera är skivans verkliga smärtpunkt – musiken i sig är däremot nästan provocerande ointressant.
